Så blev det äntligen april, och vi kunde alla börja njuta av vårsol och blåsippor. Stämningen var lätt uppsluppen när" kaprifolerna" samlades till månadsmöte på Folkets Hus i Grundsund den 18 april. Och vad kunde vara mer passande än det föredrag vi skulle få höra – "Från joddlarflicka till hovsångerska", en exposé över allas vår Alice Babs liv och karriär.

Vår gäst, Brittmo Bernhardsson från Göteborg, berättade livfullt och underhållande om sin stora idol – redan i barndomen försökte hon härma Alice sångstil och lärde sig till och med joddla! Att Hildur Alice Nilsson, som idolen då hette, skulle bli något stort inom musikbranschen stod ganska tidigt klart. Född 1924 i Kalmar, med en pappa som var pianist och kompositör och en mamma som sjöng, hade hon de bästa förutsättningar. Det spelades mycket musik i det nilssonska hemmet. Men när fadern, som brukade spela piano under stumfilmsföreställningar, förlorade det arbetet blev ekonomin alltför ansträngd i familjen, och han flyttade till Stockholm, där utsikterna till engagemang var större.

Modern fick nu ensam försörja tre barn, bland annat genom städjobb. Alice drog sitt strå till stacken genom att sjunga, ofta i kyrkor, där hon bjöds på soppa! Hon fick mycket uppmuntran och folk rådde henne att flytta till Stockholm. Hon var då bara 13 år, och ganska snart blandade sig Barnavårdsnämnden i det hela. Man kunde inte tillåta henne sjunga offentligt, hon var ju bara ett barn! Efter ingripanden av några kloka och hjälpsamma personer löste sig dock det hela, och modern och syskonen erbjöds husrum i huvudstaden, mot att fru Nilsson tog tjänst som portvakt! Alice fortsatte sjunga...

Det var vid denna tid som Alice tog sig tillnamnet Babs. Vid 16 år sjunger hon i radion i gruppen "Vårat gäng", en omedelbar succé. Hasse Ekman ger henne huvudrollen i sin kommande film "Swing it, magistern!", och resten är historia. Alice blev oerhört populär – swingen var ju ny i Sverige och ungdomarna älskade att dansa till den – men hon fick också mycket kritik, inte minst i pressen: "Sveriges största slyna", kallades hon.

Brittmo Bernhardsson skildrade dråpligt Alice första möte med Nils-Ivar Sjöblom, som skulle bli hennes make. De fick 70 år tillsammans! Tre barn föddes. Naturligtvis var det svårt att kombinera familjeliv med karriären; Alice turnerade över hela världen och längtade efter sina barn. Särskilt svår blev hemlängtan när hon uppträdde i Amerika tillsammans med den berömda "Swe-Danes"-gruppen. Svend Asmussen, Ulrik Neuman och Alice gjorde stor succé med sin speciella spelstil, och de hade nog kunnat turnera hur länge som helst, men efter 70 dagar hade Alice fått nog och reste hem till Sverige. Hon var då 39 år, på höjden av sin karriär. Hennes röst var unik – musikerna sades kunna stämma sina instrument efter den!

Mängder av grammofoninspelningar gjorde att hon inte behövde turnera lika ofta.
Massor av utmärkelser och priser tilldelades Alice – guldskivor, medaljer, titeln hovsångerska (1972) och mycket annat. Hennes lyckosamma kontakt med Duke Ellington resulterade i ett fruktbart samarbete, och han skrev tre konserter till hennes ära.

Så småningom fick dock Alice problem med stämbanden och svårigheter att sjunga. Hon behövde värme, och det blev flytt till Spanien. Där bodde hon och Nils-Ivar i 25 år. Då och då sjöng hon i kyrkor, och det var vid ett sådant tillfälle Charlie Norman hörde henne. Han blev entusiastisk och föreslog att de skulle spela in en skiva tillsammans igen. Resultatet blev "Swingtime", en medryckande musikupplevelse.

Brittmo Bernhardsson hade lyckan att höra Alices sista konsert i Sverige, i Göteborg, och hon glömmer den aldrig. Konsertsalen var fullsatt, stämningen magisk, i synnerhet när hon sjöng "Bluer than Blue". Ordförande Berit Rydberg tackade Brittmo varmt för detta intressanta föredrag, som dessutom bjöd på härliga musikinslag!

Ordförande hade i början av mötet informerat om föreningens kommande aktiviteter. Hon hade dessutom just bevistat ett ordförandemöte i Ljungskile och framförde en hälsning: "Var försiktiga med att sprida era personuppgifter!"

Berit Bjurulf, föreningens representant i referensgruppen för äldreboende på Skaftö, rapporterade om det aktuella läget. De tidigare planerna på nybyggnation tycks ha gått i stå, och gruppen kommer att driva frågan ännu hårdare.

Så vidtog supén med goda smörgåsar, kaffe och kaka, uppvaktning av en jubilar, lotteridragning och annat som hör till vid ett lyckat möte!

Agneta Bager-Josephson