Månadsmöte

Oktober månad är så definitiv på något sätt. Slut på baden och båtturerna, på måltider utomhus och annat som hör sommaren till. Septembers praktfulla färgglädje är över, och i stället möts vi av regn och storm, endast sällan en blek sol. Det är nu vi längtar utomlands, till länder där vi fortfarande kan bada i varmt vatten och njuta av solvärmen. Varför inte göra som fåglarna som rent instinktivt lämnar Norden vid denna tid!

Just om detta ämne talade den kände biologen Jan Uddén i sitt föredrag på Kaprifolen den 25 oktober. "Höstfåglar över land och hav" var rubriken, och en stor samling bilder illustrerade hans berättelse. Drygt 70 personer hade kommit för att höra honom.

Det är omöjligt att här nämna alla de fågelarter som Jan presenterade, men för dem av oss som egentligen bara känner igen fiskmås och svan så var denna föreläsning mycket lärorik.
Sjöfåglar dominerade i framställningen, och Jan visste berätta att sjöfågeln ökade i Sverige under 60-och 70-talet. Gråtruten anses vara den intelligentaste arten. De älskar musslor, och för att öppna dem släpper de ner dem mot en klippa så att de krossas. Apropå musslor - de mår inte bra av varma vintrar, och för ejdern, som behöver äta 4 kilo musslor om dagen, kan det bli svårt att få tag på mat...
Det är ju dags för fåglarnas höstflytt nu, och omkring 450 miljoner fåglar lämnar Sverige varje år. En del nöjer sig med vår södra landsända, medan andra drar ända ner till Afrika, söder om Sahara. Många faror väntar dem på färden, varför de undviker att ta mark. Det lär finnas fåglar som klarar 1000 mils flygning i ett sträck! Ringmärkning gör att man numera kan följa fåglarnas väg i detalj, och man använder även satellit-teknik, något alldeles revolutionerande!

Någon större vänskap tycks inte råda mellan de olika fågelarterna. Storlabben angriper gärna Havssulan, som återfinns där det finns mycket sill. Men sulan är
listig – den tar en tångruska i näbben så att det ser ut som om den bygger bo, och då lämnar labben honom i fred!

Storlabben blir i sin tur attackerad av Gråtruten, som sliter sillen ur näbben på honom.
Lunnefåglarna försvann från Sverige 1970, och 30 år senare fick vi Skarven i stället, alls inte välkommen. Den tycks inte bry sig om sin avkomma, så Havsörnen förser sig med deras ägg. Den enes död, den andres bröd...

Saknas det föda på en plats får man se sig om någon annanstans. Således har Berguven flyttat in till städerna, där det numera finns gott om råttor...
Som tur är flyttar inte alla fåglar utan vi kan fortfarande glädjas åt våra finkar och mesar på fågelborden hela vintern. Dock efterlyste många i publiken den kära domherren – vart har den tagit vägen?

Uddén blev varmt avtackad för sin intressanta föreläsning, som lärt oss så mycket om de olika fåglarnas karaktär och egenheter. Bara en sådan sak som att arten Liten gås håller tätt ihop – hannen har aldrig sin hona längre ifrån sig än en meter! Ungefär som herrarna på Kaprifolens möten...

Ordförande Berit Rydberg informerade om kommande program, såsom konstresan till Karlstad och Lucia-träffen den 13 december, och hon lockade även med olika cirklar och aktiviteter som Kaprifolen erbjuder.

Lottdragning, kaffe med smörgås och kaka avslutade mötet, och som vanligt fick värdgruppen ett särskilt tack för sitt arbete.

Agneta Bager-Josephson