Dagens föreläsare, f d intendenten vid Strindbergsmuseet i Stockholm Anita Persson berättar att hon fick rådet, när hon var gymnasist, att inte läsa Strindberg. Kanske är det just därför som hon har kommit att ägna sig speciellt mycket åt denne författare. I dag berättar hon för oss om denne mångfacetterade man och ger oss en bild av en per­son som var mycket kunnig, flitig, alltid nyfiken och stän­digt utmanande. Alla tankar skulle testas och "levas" och han bytte hela tiden åsikt.

Johan August Strindberg (1849-1912) levde under en period då samhället utvecklades från ett bonde- till ett in­dustrisamhälle. Perioden präglades av tro på framtiden och tro på vetenskapen och Strindberg var verkligen en intensiv produkt av sin tid.

Till att börja med visste Strindberg inte vad han skulle ägna sig åt. Han var rikt begåvad och hade många uttrycks­medel. Han kunde måla och hans intresse för musik var stort. Han skrev en ny harmonilära och älskade Beethoven och hans musik. Men han kunde också skriva och han önskade, att han själv skulle kunna skriva så som Beethoven komponerade musik. Som vi alla vet, så blev det slutligen "pennan" som blev lösningen för honom och med trosvisshet och mod påbörjade han sitt skrivande.

Utrustad med Lessebo handrivna papper, engelsk stål­penna och franskt, svart bläck började han skriva om stort som smått. Han gjorde intervjuer och skrev reportage. Med sitt enorma historiska intresse skrev han om svenska folket, men inte om kungarna. Han skrev vetenskapliga artiklar och artiklar om politik med mera och han skrev minst 10.000 brev. Men sist och inte minst skrev han, med sin kreativa fantasi, både romaner och dramer.

Tidig upplaga av "Svenska Folket", illustrerad av Carl Larsson.

Ingen av oss ska tro att vi har läst Strindbergs Hemsöborna. Vi har bara läst förlaget Bonniers Hemsöborna. Strindberg blev ombedd att skriva en folklivs­skildring. Ja visst, det kunde han väl göra! När förlaget meddelade honom att de ville ändra i manuskriptet så sa Strindberg ja till detta, för han behövde ju peng­arna. Att ändringarna skulle bli så stora förstod han först när det var för sent. Den sanna, och säkert något grova, folklivsskildringen hade förvandlats till en passande berättelse som kunde läsas i alla miljöer. T o m i skolan, för det var väl där vi först läste denna bok. Den ursprungliga berättelsen, utan strykningar, kommer nu att tryckas och har vi tur så kanske boken kan bli årets julklapp.

Text och foto: Inger Ågren-Grundelius