För 4 år sedan började jag tillsammans med resebyrån skissa på en resa till Albanien. Ett land som länge varit stängt, men som nu öppnar upp mer och mer. Så kom en pandemi och sen ett krig som gjorde att resan flyttades fram, men äntligen..

Kl 02,45 den 14/5 ringde väckarklockan, inget vidare, men inget val och efter incheckning på Kastrup var det skönt att slumra in igen på flyget till Wien och sen Tirana.

Tirana välkomnade oss med ett lätt sommarregn, men med buss till en restaurang där vi serverades lite lokala specialiteter till lunch var vi redo för en rundvandring till fots i den Albanska huvudstaden. Givetvis är mycket kvar från tiden då Albanien var kommunistiskt och stängt mot yttervärlden, men trots allt en intressant rundtur i de centrala delarna. Bussen körde sen västerut mot Durres som nästan hänger ihop med Tirana nu. En badort, men eftersom våren varit kall och regnig hade säsongen inte kommit igång. Vi checkade in på vårt hotell och hade möjlighet till en liten promenad innan vi serverades en god middag med havsaborre som huvudrätt och god kaka.

Dag 2.Efter en skön natts sömn var det dags att lära känna Albaninen. Vi åkte in till Durres som grundasdes 627 f Kr. Här finns bland annat lämningar från en amfiteater som byggdes på 100 talet. Det fanns plats till upp till 20000 personer som jublade åt de blodiga och intensiva skådespelen som romarna ägnade sig åt. I Durres började också den romerska vägen Via Egnatia, som gick ända till Konstantinopel. Innan lunch skulle vi besöka en vingård för vinprovning. Pelle vår guide trodde vi skulle få tilltugg och klara oss utan lunch, men han bedrog sig. Efter en kort rundvandring i vineriet började en vinprovning vi aldrig glömmer. Vi fick ett glas i handen och sen fick vi peka på vilka viner vi ville smaka!!                                      Något tilltugg var inte beställt, men Artur vår fantastiska guide kände till ett lunchställe i närheten, Rrahbull som dukade upp goda lokala rätter till ett mycket modest pris. Efter lunch fortsatte vi norrut till Kruja, en liten fin ort som var centrum för motståndsrörelsen mot det osmanska riket på 1400-talet. Nationalhjälten Skanderbec föddes i Kruja och vi fick höra nästan allt om honom. Givetvis besökte vi även Skanderbecmuseét, som ligger inrymt i en gammal borg för att lära ännu mer. Utsikten från museét som ligger 548 möh bjöd på en vidunderlig utsikt. Små butiker med handarbete och krims krams kantade den lilla gatan i Kruja, som var en liten vacker by. Vi återvände till hotellet för kycklingmiddag.

Dag tre, 16/5 lämnade vi Durres och körde söderut mot dagens första mål, klostret i Ardencia som byggdes på 1400 talet. Skanderbecs ande fanns även här. Det var här han gifte sig i det lilla kapellet. I klostret kan man även njuta av vackra ikoner från 1700-talet. Nästa mål var Apolonia vid via Egnatia och som var en av romartidens allra viktigaste städer. Staden var berömd och betydande och kjesar Augustus skickade hit sin brorson Augustus Oktavius för att studera retorik. Här fanns ett fint mosaikgolv som tyvärr var täckt av sand. Regnet hängde i luften då vi kom till Apolonia, men solen kom fram tills det plötsligt kom en stark vind och himlen öppnade sig och alla som hade regnkläder med sig fick bråttom de 5 minuter regnet varade. Återigen kände Artur till ett lunchställe dit vi utan hans hjälp inte skulle hitta och återigen fick vi nya goda lokala smårätter i Fier. Vi fortsatte söderut på vackra vägar och kom till Vlora som ligger där Adriatiska havet skiftar namn till Joniska havet. En liten kvällspromenad till en fiskrestaurang för kvällens middag.

Dag 4 lämnade vi Vlora och fortsatte upp bland bergen. En otroligt vacker väg, men då vi kom höst upp 1000 Möh la dimman sig som ett lock över Ligora passet. Vi provsmakade youghurt med honung och nötter, en ny god smakupplevelse och under tiden lättade dimman och vi kunde njuta av den spektakulära utsikten. Någon honung gick däremot inte att köpa. Vi fortsatte på serpentinvägar och gjorde ett lunchstopp i Himara, en fin liten stad vid kusten. Fram mot eftermiddagen nådde vi så Samara, en känd badort, och vårt hotell som låg så nära vattnet man kan tänka sig. Vi var lovade en skaldjursmiddag, men blev djupt besvikna. En liten sked gratinerade musslor var det närmaste skaldjur men kunde komma. Guldbraxen var god likaså den lilla glasskulan till dessert, men skaldjursmiddag var det inte.

Dag 5 var ledig dag och vi promenerade längs den långa strandpromenaden, hittade en marknad, köpte en stor påse goda oliver för 10 sek!! Efter lunch så blev det årets första bad, härligt.

Dag 6, 19/5 lämnade vi Saranda och körde till Butrint, den allra viktigaste arkeologiska upptäckten i Albanien med lämningar från tre epoker, den grekiska, den romerska och den ottomanska. De äldsta ruinerna är närmare 3000 år gamla. För mej var det resans höjdpunkt att vandra i tystnaden bland gamla badhus, kapell och handelsplatser och tänka att det sprudlat av liv för flera tusen år sedan. Lunchen smakade sen mycket bra på panoramarestaurangen i Ksamil, som låg på stranden. Åt goda musslor, som odlades i närheten och vitt vin och därefter ett nytt härligt bad i det ljumma vattnet. Tillbaka till hotellet för middag uppe på en borg. Lite pirrigt då vi körde uppför den smala slingriga vägen. Var glad att det inte var jag som satt bakom ratten då vi skulle hem, men vår fantastiske chaufför klarade det elegant.

Dag 7 var det dags att lämna Saranda för att besöka den lilla pittoreska staden Gjirokastra med sin vackra och annorlunda arkitektur och som står på UNESCOs världsarvslista. Gjirokastra, ”Staden med tusen steg” är byggd på branta sluttningar i den imponerande Drinodalen i utpräglad ottomansk arkitektur från 1600 talet. Många bostadshus har karaktäristiska stentak och träbalkong. Bland de slingrande stengatorna hittar man  moskéer och många basarer. Först ett besök på det etnografiska museet som uppförts på platsen där Albaniens diktator Enver Hoxa föddes. Huset brann ner då Enver var barn, men han lät bygga ett nytt större på 60talet. Nytt lunchställe med god, men allt för mycket mat. Incheckning på hotellet, som inte stämde med programmet och sen hade vi möjlighet att vandra upp till borgen som låg högt upp på berget alternativt att besöka en bunker. Middag på restaurang intill hotellet. Kvällen var ljum och lockade till kvällspromenad, men studenterna firade sin fredagkväll så promenade blev kort.

Dag 8 21/5, Efter frukost var det dags att sätta sig i bussen för avfärd till Berat, Albaniens näst största sevärdhet som också är ett av UNESCO:s världsarv. På vägen gjorde vi ett kort stopp vid Burimet e Ujit Ftohte. En vacker plats vid floden som rann långt nedanför oss med turkosblått vatten. Vad jag förstod utgick många vandringleder härifrån. Ett fint stopp. Vi fortsatte till Berat med de vita ottomanska husen som klänger sig fast på berget upp till på fästningen högst upp, omgärdat av en gammal stadsmur. Det finns ett hundratal människor som fortfarande bor och lever här. Vi började med lite lunch för att sen orka med rundvandringen som startade i en av de 7 kyrkor som finns kvar idag. Tidigare fanns 40 kyrkor i Berat. Vi besökte Onufrimuseet och fick förklarat hur man målar ikoner. Onufri var en albansk ikonmålare verksam på 1500talet, och många av hans och hans elevers verk finns just här. Efter museet blev det rundvandring i den lilla vackra staden med en vidunderlig utsikt. Långt ner förstod vi varför staden även kallas ”de tusen fönstrens stad”. På andra sidan floden klänger husen på bergsväggen och utan undantag var de försedda med många fönster. Vi checkade på hotell Onufri, som tyvärr hade väldigt olika standard på sina rum. Vi hade lite tid, så en promenad ner mot floden och den vackra stenbron kändes bra. Restaurangen var stor och kal, men kalvköttet vi serverades var mycket gott.

Dag 9 22/5. Sista dagen på vår resa. Det var inte långt till Tirana, men det tar tid att köra då vägnätet fortfarande håller på att byggas ut. Strax före flygplatsen stannade bussen på en UKA gård i Kamez. Gården på 2 hektar startades av en professor i entomologi. Tanken var att hans studenter skulle kunna komma dit och studera insekter.Sonen ville producera vin och nu driver man en restaurang som serverar ekologisk mat och därtill ett mycket gott vin. En bra avslutning på en i mitt tycke intressant resa med mycket historia som jag inte kände till. Vår guide Artur var mycket stolt över sitt land och gjorde vad han kunde för att vi skulle förstå landets kultur och vilja att föra landet till ett ännu bättre land. Lite försenat lämnade planet Tirana och då vi så småningom kom fram till Kastrup saknades två väskor, men vad jag förstått har de levererats nu.

Lite väderinformation. Då vi skulle varit i Albaninen förra året var temperaturen mellan 30-35 grader och jag var då glad att resan blev inställd. Hade varit jobbigt att vandra runt under stekande sol. Nu tittade jag på väderutsikterna dag för dag innan vår resa och det var regn, regn och åter regn, upp till 40 mm någon dag, men tack ock lov stämde inte prognosen. Frånsett regnet i Tirana, som kanske inte gav staden en rättvis bild, och den kraftiga regnskuren i Apolonia klarade vi oss väldigt bra med temperaturer som gjorde det drägligt att vandra runt

Ett stor tack till er alla som bidrog till att resan blev så trevlig och mysig som den blev

Britt Christensson