En värld är varje människa, befolkad av blinda varelser i dunkelt uppror mot jaget konungen som härskar över dem.

Ur Färjesång, 1941

Citatet är ett av dem som länge följt mig. Du har säkert ett annat – eller samma? Jesper Högström har nog också sitt favoritcitat, det vet jag inte, men han har skrivit en bok, nyss utkommen på Weyler förlag: Minnet och rädslan: En biografi över Gunnar Ekelöf.

I sitt förord säger han:
”Detta är, väl att märka, en biografi, inte en litteraturvetenskaplig eller litteraturhistorisk skrift.”  

Och visst är det så. På 600 täta sidor (utan illustrationer, exklusive notapparat, mm) följer han vår störste 1900-talsskald i fotspåren med en intensiv nit, för att inte säga blåslampa. 29 kapitel listar alla årtal mellan GE:s födelse 1907 och bortgång 1968. 

Alltså: GE:s liv in i minsta pinsamma detalj – och jag menar minsta! Finns inte en malör i hans liv som är för liten för Högström att redovisa, och boken skulle lika gärna kunnat heta En rucklares väg (efter Stravinskijs opera, inspirerad av Hogarthmålningar). 

Jag slår upp på måfå (sid 293):
”Men då och där /Göteborg, 1941/ hanterade han smärtan på det vanliga sättet. Han tog in på Strand i Göteborg – ’fruktansvärt olycklig och inom kort nedsupen’, berättar ögonvittnet Ivar Hjortén…”.

Eller (sid 488, år 1959): ”Dynamiken var den ständiga. Ekelöfs sociala ångest fick honom att tillgripa alkohol, alkoholen fick honom att bete sig på ett sätt som förvärrade hans sociala ångest, både på grund av blamagerna han gjorde sig skyldig till och på alkoholens rent fysiska effekter.”

Visserligen redovisar Högström även ljusare moment och inslag i hans liv – bilder från det sista äktenskapet med Ingrid Flodqvist skänker läsaren värme och sympati med personen GE. Men de mörka, förödmjukande, groteska detaljerna i levnadsskildringen dominerar, och jag frågar: var detta nödvändigt att redovisa bara för att man kunde? 

Högström har, på sitt sätt rätteligen, hyllats för sina fynd i brev och andra dokument, som han har grävt upp under idoga arkivstudier.

Borde dessa aktstycken ha förblivit okända för en läsande allmänhet? Det är frågan som har diskuterats på längden och tvären delvis i skuggan av kultursidornas större diskussion om s k ”autofiktion”. Blir vi, som älskar Ekelöfs poesi och har levt med den under lång tid, bättre läsare av hans dikter, måste vi känna till GE:s missbruk i alla detaljer? 

Visst var karl’n alkis, men måste detta ristas på våra näsor? Det gjorde inte hans sympatiskt inställda och skonsamma tidigare levnadsskildrare, Carl Olov Sommar (1989), Olof Lagercrantz (1994). Ej heller Anders Olsson (1997) i sin fina översikt av GE:s diktning, betitlad Gunnar Ekelöf. 

”På sätt och vis är det den första överhuvudtaget som vågar se olika sidor av nationalklenoden”, säger förlaget i sin presentation av Minnet och rädslan. Nej, det är den inte alls. Men läs den, för all del – på egen risk!

Text: Bengt Magnusson

Text under bokomslagsfoto:

Jesper Högström:

Minnet och rädslan – En biografi över Gunnar Ekelöf

Weyler förlag 2023

Pris i nätbokhandel: ca 250 kr