”Är dagens pensionärer kloka?”

Tappa minnet på gamla dar?
Lika naturligt som när prästkragen 
och andra blommor 
tappar alla kronblad på hösten
men att ändå hela fröhuset finns kvar?

Välkommen till Gerda Anttis livsvisdom, såsom meddelad ovan i Alla mina dagar.
Den utkom i somras och lyftes upp i SVT:s litteraturprogram Babel den 4 september (som finns på SVT Play). 

Detta är ingen fyllig roman, nej, snarare en nätt hundrasidig volym som kan kallas för en ”funderingsbok” eller varför inte ”prosadikter om livet, hur det förflöt och vilka erfarenheter och insikter det lämnade efter sig i Gerdas liv”. 

Menar jag slutsummering? Inte alls, det kommer säkert fler livstecken mellan pärmar från vitala Gerda A. Man ser ju hur hon lyser i Babel, och i korrespondens och samtal med henne har dialogen varit stimulerande och trevlig.

Jag säger det redan nu: Här är årets julklappsbok! Köp den, läs den. Köp en till, ge bort den till en vän, din partner, dina barn! (Den kostar ca 230 kronor i en nätbokhandel, lite mindre på Bokbörsen – kolla runt!)

Gerda Antti är 20-talist, född i decenniets sista år, samma som den stora börskraschen drabbade, för att ange en tidsmarkör.

Hon bor sedan mycket länge i Östergötland, i Kisa ett par mil söder om Linköping. Men hon är norrbottning, född i Övertorneå. Det är ruskigt långt norröver, granne med Finland.

Hur kom det sig då att hon flyttade? Jo, hon beskriver själv de första danande stegen på sin livsresa i ett kåseri 1996 i Dessa dagliga dagar: ”Hur det började”.

Hur hon som 20-åring träffade den nära 30 år äldre författaren Walter Ljungquist, hur en kärleksrelation började spira. ”Det var ett par lyckans galoscher jag fick på mig när jag träffade Walter Ljungquist.”, skriver hon 1996. 

Vid ett besök i Dalum i Ulricehamnstrakten träffade hon Hasse Ekman och Eva Henning, Ljungquist arbetade där med filmdialog till Ekmans filmer. Han inspirerades bland annat till sin kanske mest kända film, Flicka och hyacinter (1950) efter läsning av Ljungquists roman Resande med okänt bagage (som utkom 1938).

Umgänget övergick i förlovning, paret flyttade, först till Uppland, sedan ett hus i Lindhylta nära Kisa. Äktenskapet varade till Walters bortgång 1974.

Anttis egen författargärning fick en skjuts och uppmuntran av hennes äldre partner, välkänd som finstämd författare bland litteraturläsare men kanske inte den mest säljande.

Dagarna som har gått
de har ju inte gått.
Det är ju dem jag har i mig.
Det var ju alla dagarna som jag levde
som gjorde mig till den jag är.

Gerda Anttis nya bok fylls av livets seriösa senhöstbetraktelser, lätta att ta till sig, goda utgångspunkter för egna funderingar om då-nu-och-varthän? Visst är det hennes hjältinnor Astrid och Ulla som nu har blivit en s k ”äldre äldre”? Vi minns Astrid från romanerna Ett ögonblick i sänder, Jag reder mig nog och Bara lite roligt.

Ulla fanns i Det är mycket med det jordiska och Fjärrvärme. (De är utgivna i var sin samlingsvolym – gå till biblioteket eller ta ner dem från bokhyllan!

Vi konverserar lite via epost:

˗ Gerda: Alla mina dagar är din 20:e bok sedan debuten för 61 år sedan. För mig innehåller den ”existentiella prosadikter”, en genre som kan tyckas ny i din samlade produktion. Har den växt fram under livsresan eller tar vi här del av Gerda Anttis funderingar sedan din föregående bok, 2019, Här i världen?

˗ Ja, visst är det så. Att nya funderingar bygger på de funderingar man redan har, så är det väl hela livet. Och den här boken är en bild av den splittrade mänska vi är idag. En människa som inte vet vad för slags mark hon har under fötterna, hon vågar inte ta ställning, Och den människan fanns också med i förra boken. 

˗ Så man kan väl säga att den bilden behövde jag göra tydligare, detta tänkande, tyckande vacklande jag. Det land som är vad vår partipolitiska bild visar på. Vi som nu, i detta ”fria” okrigiska land har så många partier att välja på när vi ska välja styret, och att det mest avgörande för varje parti är något som går tvärs emot de andra partiernas önskemål. Och det för ju med sig ett tvivel, en osäkerhet på var jag själv står? Var ser jag en gemenskap som känns som en bra väg att gå på, som en bro, för mig, som ju känns som en ”vanlig människa”?

˗ Och denna osäkerhet, är det den som gör att en av de vanligaste sjukdoms-diagnoserna idag hos både barn och vuxna, de är psykiska, alltså själsliga symtom, oroligheter, osäkerheter, även om det är så, att den där själen, den talas det mycket sällan om idag, knappt talas det om den ibland vännerna. 

˗ Du har tidigare varit partipolitiskt aktiv i C, men som jag uppfattar det avslutat den verksamheten, kanske med ”ålderns rätt”? Men ditt engagemang i livets frågor är obrutet, att döma av årets bok! Följer du samhällsdebatten noga och hur ser din bild av utfallet av det nyligen hållna riksdagsvalet ut i synnerhet för pensionärerna? 

˗ Jaa, hur är det med det? Är dagens pensionärer kloka? Har vi inte blivit till en sort som bara kräver mer och mer, också för oss själva: mer pengar och stöd i i alla lägen? Vi är moderna med andra ord, vi lever i tiden. 

˗ Men, om det var nån av de gamla gubbarna eller gummorna som finns överallt och som kan veta ett och annat, om de skulle våga berätta i TV om alla de där som jobbar inom politiken idag och som bestämmer om allt, om de skulle berätta om lönerna de har, om olika företräden de har, inte skulle det bli nån ändring.

˗ Hur ser ”dina dagar” ut, Gerda? Med tanke på din rätt stora läsekrets, och på att vi är många som följt med och läst dina böcker under ganska många decennier vid det här laget, finns det säkert de som undrar: Hur har du det i Kisa?

˗ Åhh, jag har det så bra, men jag gör inte så mycket. Läser mina tidningar. Går ut och går för att ge fötterna den rörelse de vill ha eftersom de är fötter, och för att mina ögon ska få se hur hela världen finns omkring mig, och det ger mig liv och förstånd varje dag. 

˗ Och det som är rätt tråkigt är att man inte kan göra så mycket när man är gammal. Det där behovet av att Göra Nånting, det finns i oss ifrån första levnadsdagarna. Se på lilla ungen i barnvagnen, upp sträcks armarna. Så jag gör detsamma, sträcker opp armarna, så gott det nu går, kanske något som fastnar i dem?

˗ Många författare ser på sina böcker som om det vore deras ”barn”. När du tittar ut över din ”barnaskara”, finns det något av ”syskonen” som står dig allra närmast? Eller är alla lika älskade?

˗ Ja, de är lika verkliga för mig allihop. Men inte begriper jag nu hur jag kunde skriva dem. Så de är som de barn som föds: Hur kom de till världen?

Och ändå ändå så blir det så
att det liv vi alla lever i
det blir vår största gåta.
Vi som skapar världens alla dagar
får inte veta
varför, varifrån, varthän?

Text och bokfoto: Bengt Magnusson