En ny bok som på ett fint sätt beskriver ”åldrandets frihet och förluster” heter Med livet i behåll, skriven av Anna Kåver. Rekommenderas till studium!

Finns det en frihet, en lättnad, i att bli äldre? Ja, säger Anna Kåver, en lättnad från ett tidvis mycket betungande ansvar för andra. När vi lotsat våra egna föräldrar genom ålderdom och död, när barnen och kanske barnbarnen vuxit upp och står på egna ben, när arbetsgivaren snart inte knackar dig på axeln, då kan stegen faktiskt kännas lite lättare. Frihetskänslan kan infinna sig även när artrosen begränsar dina promenader. Äntligen har vi viljan och tålamodet att leva som vi vill!

Psykologen och psykoterapeuten Anna Kåver berättar själv om sin bok i flera tidningsartiklar. Seniorenjournalisten Ulrika Palmcrantz intervju nyligen bjöd bl a på detta:

”– David Bowie sa att åldras är en extraordinär process där du blir den person du egentligen borde ha varit. Det ligger något i det, säger Anna. Man stillar sig, blir lite mindre vilsen. Man vet sina preferenser och har kanske också modet att stå upp för dem.

Det handlar inte längre om positionering och att jämföra sig med andra. Nu vet man förhoppningsvis mer om vem man själv är, vad man tycker om och vad man helst ska undvika eller välja bort. Kanske också att man vågar stå för det på ett annat sätt än när man var yngre.”

Längre fram i intervjun (tack för lånet!) lyfter Kåver frihetsbegreppet:

”Det uppstår en frihet när man slutar jobba, man kan äntligen själv bestämma över sin tid och vad man vill göra med den. Men jag är inte naiv – alla känner inte frihet och lättnad. Många dras med tunga problem. Sjukdomar, fattigdom, ensamhet och förluster. Hur väl man än mår är den tredje åldern en tid av förluster. Ingen slipper undan det helt. Det kan vara den allra värsta sorten av förluster – att nära och kära dör, men också mer vaga förluster som att man inte orkar allt man brukade göra.”

SvD-journalisten Agneta Lagercrantz skriver i mars: ”Hon har valt ett existentiellt och psykologiskt perspektiv och utforskar nyfiket den tid hon själv står inför. 16 essäer, eller strövtåg /---/ sammanställer både egna och vänners funderingar om att åldras. Fåfängan, existensens litet överraskande öppenhet inför det stora alltet, och så valfriheten: möjligheten att i den här tiden forma livet på sitt eget sätt.

Samtidigt – förlusterna. Vänner dör ifrån henne, begravningarna kommer tätare, barnbarnen har blivit för stora för att sitta i knät. Krämporna /---/. Och hur har tiden kunnat gå så fort?

Ja, hon kan känna vemod, ibland gränsande till sorg.

– Vemodet för mig är inte så mörkt, mer som ett energitapp. Det finns en gräns för hur mycket man orkar engagera sig och boka upp sig. Och det ska man inte anklaga sig själv för, säger Anna Kåver och tangerar sin hjärtefråga: acceptans. Att se verkligheten som den är – utan att försköna eller förfula.”

I förlagspresentationen säger författaren: ”Att min kropp redan påbörjats sin väg till återvinningen det märker jag, men mentalt känner jag inte så. Samtidigt kan självbilden bedra. Är jag någon som inte längre går att respektera? Någon som förlorat spänst och skärpa i samtalet? Och vem är jag när jag inte arbetar, frågar jag mig nu när jag är i början av nedtrappningsprocessen. Men det finns andra förluster som jag inte alls tvekar om, de som är riktigt allvarliga och tunga att bära. Familjemedlemmar, vänner och bekanta bli sjuka och dör.

– Jag är övertygad om att många med mig skruvar upp volymen på tankar om existensen i takt med åldrandet. Kring livet och döden och vad det innebär att vara människa. På valen man gjort och ansvaret som följde. Nu finns tid för att komma nära oss själva med lite mer erfarna ögon.” Så sant som det var sagt!

Kåvers tidigare böcker (hon debuterade 2002) har genomgående fått bra recensioner. Från Bibliotekstjänst uttryckte Håkan Stenow uppskattning om den aktuella boken:

”Kåvers engagerande och samtidigt stillsamma vandring i åldrandet berör många aspekter, såsom ensamheten, fåfängan, skulden och skammen, sorgen och vemodet, men också förnöjsamhet och nyfikenhet. Hennes fria och personliga sätt att skriva om åldrandet kan säkert inspirera många läsare till egna tankar och reflektioner om åldrandets möjligheter.”

Vad tycker jag själv? Jo, lätt att instämma i lovorden men kanske kunde Kåver ha varit lite mer återhållsam med egna tyckanden? Bra utläggningar om existentialismen och Kierkegaard – plus! Gillar Beatles och Bach – plus. Behändigt utformade kapitel, 16 ”strövtåg” i nån slags ”logisk” följd, vardera tio sidor eller så, avrundade med ”Eftertankar” – plus!

Men det blir tre grrr, hon trycker på knappar som irriterar mig:

Banala observationer om klimatfrågan och de oförsonliga krigen ute i världen, grrr. 

Den numera obligatoriska, i grund och botten splittrande feministiska agendan fram här och där, tittade grrr. 

Tjock rökelse tänds kring överskattade författarskap som Bodil Malmströms och Kerstin Ekmans, grrr. 

De ondskefulla ledarna borde skämmas, tycker Kåver: ”Skammens funktion är ju att hålla oss på den humanistiska och respektfulla mattan. Där befinner de sig sällan.” Sen när blev skambegreppet relevant i terrorbalansernas och religionsfanatikers åskådningsvärld?

”Mina värderingar har inte förändrats, det är världen som har gjort det. Jag hoppas och tror att nya röster ska höjas.” Lite tråkigt att ta del av denna på livshösten imploderade ansvarskänsla. Kom igen!

Text: Bengt Magnusson

Anna Kåver
Leg. psykolog, leg. psykoterapeut, specialist i klinisk psykologi och handledare. Har länge arbetat med kognitiv beteendeterapi, KBT, och bedrivit behandlingsforskning och metodutveckling vid KI samt vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. Författare till tolv böcker. Föreläser om oro, stress och nedstämdhet, emotionellt instabil personlighetsstörning, suicid och självskada.