Galleri Helle Knudsen på Hantverkargatan har nyligen visat verk av konstnären Britta Marakatt-Labba. Utställningen är nu stängd, men Draken passade på att kika.

Hon är starkt nischad, Marakatt-Labba. Hon lyfts fram som en ikon för det urfolk som bebor de norra delarna av Norge, Sverige och Finland – samerna. Hennes konstverk hämtar inspiration från detta folks historia, men inte bara: nu undersöker hon ” hur människans ingripande i naturen påverkar både jorden och de liv som är beroende av den”, enligt Kungsholmsgalleriets presentation av henne.

Det är förstås ett sisyfosarbete: genom broderi ”belyser /hon/ aktuella miljöfrågor och gestaltar gruvdriftens inverkan”, skriver galleriet. Och hon ”skapar poetiska, tankeväckande verk som reflekterar över konsekvenserna av våra ingrepp – inte bara för vår samtid och framtid, utan även för den undre värld som, enligt samisk mytologi, speglar vår egen”.

Ja kära nån, Marakatt-Labbas broderade bilder med applikationer på linne eller grovsilke är väl tilltalande utan all denna barlast? Det explosionsartade intresset för hennes konst är märkligt – hon har ju jobbat med de här teknikerna i fyrtio år (själv är hon 74). Men identitetspolitiska konsttolkningar har ju varit i ropet en tid. Det kommer att gå över, som alla trender tynar woke bort.

Hennes internationella genombrott kom 2017 med det 24 meter (!) långa broderiet Historjá, ett epos som skildrar det samiska folket från ursprung till nu. Det har rankats som nr 35 i en rankning gjord nyligen av den välrenommerade amerikanska tidskriften Artnews: ”De hundra bästa konstverken 25 år in på 2000-talet”.

Så här står det bl a i motiveringen: ”Den nordiska urbefolkningens kunskaper, ritualer, välstånd och förtryck återges scen för scen via sparsmakade tablåer som sys i linne på ett sätt som inte är helt olikt den berömda Bayeuxtapeten.”

Hedrande för Marakatt-Labba, men varför hamnade hon inte på, öhh, 34:e plats? Finns det nåt löjligare än tävlingar i konst?

Text och foto: Bengt Magnusson