Detta var modernt – för hundra år sen

Så är vi där igen. I Paris på 1920-talet, där ”allt hände”, och som inte får glömmas bort. Ett varv till i Hemingways En fest för livet, den här gången på privatägda Sven-Harrys konstmuseum vid Vasaparken i Stockholm. Utställningen heter Konst+Maskin – Utmanarna under 1920-talet, och är curerad av Anders Wahlgren, hyllad, lyhörd filmare och författare. Besök hans utställning! Den är öppen till 24 september!

– I utställningen lär vi känna konstnärerna som moderniserade 1920-talet, om tidsandan, idéerna och livsstilen, säger Wahlgren i presentationsfilmen i Sven-Harrys
lilla biograf.

Den 20 april höll Anders en välbesökt och synnerligen uppskattad curatorsvisning på Sven-Harrys. Oj, vad den mannen har mycket entusiasm i sig! Och han behärskar ämnet, har intervjuat flera av konstnärerna som ung man på 1950- och 60-talen medan de ännu kunde berätta.

Första världskriget slutar i november 1918 efter en ohygglig slakt på uppemot 20 miljoner människor, civila och militärer till lika delar. Ett sargat Europa söker sin väg framåt i 1920-talet och för den kulturella sektorn innebär detta en nyorientering, ett modernismens genombrott, där litteraturen bjuder på ikoniska verk som Joyces Ulysses och Eliots The Waste Land (båda 1922) och musiken går mot såväl atonalitet som – jazz: Arnold Schönberg och Louis Armstrong i en combo!

I bildkonsten och skulpturen tar konstnärer – en centralgestalt är Otto G Carlsund – starka intryck av den industriella ikonografin: ångmaskiner, kraftverk, tåghjul som rusar fram på rälsen och dånande fabriker som styr kapitalet och välfärden mot en politisk framtid som har fullt upp att finna sin form. Något decennium senare går det riktigt illa i några av Europas stormakter, medan den anglosaxiska världen och de nordiska länderna utvecklas i rimlig riktning.

De frustande maskinerna sätter djupa spår i såväl konstens uttryck som modets växling och arkitekturens nyorientering mot enkelhet och sedermera funktionalism – Bauhaus och funkis.

Konst+Maskin sägs enligt presentationen handla om ”en tid som inte är helt olik vår egen”. Nja, både rätt och fel! Sånt låter sig alltid sägas vid återblickar på epoker. Den här gången haltar nog jämförelsen ändå rätt mycket.

Vårt nutida informationssamhälle, byggt på halvledare och algoritmer, är snart – om inte redan – upptaget med reella hot från AI:s verkningar. Det ligger så många ljusår från 1920-talets pistonger och kolvar att 100 kronologiska år knappast räcker till.

Den franske konstnären Fernand Léger spelar en central roll i den här utställningen.
Han hade varit soldat i kriget och överlevde med tunn marginal. På tal om fredstidens utveckling av bilar utbrast han: ”Att se ett landskap från en bil i full fart gör det till en abstrakt målning”. 

Här kunde väl utställningsansvariga ha kostat på sig den uppenbara konsthistoriska referensen till en konstriktning som bara var tio år gammal när 20-talet begynner och vars grundare, F T Marinetti, fortfarande var aktiv: Futurismen. Marinetti blev visserligen
(skämsvarning!) en hängiven anhängare till Mussolini från ca 1924, det bidrog till att sänka hans anseende i Paris. Men Futurismen hyllade maskinen, precis som Léger gjorde, futuristiska målningar framställde gestalter och föremål i rörelse; poesin skrevs med ett ”industriellt och onomatopoetiskt bildspråk” redan före kriget.

Fernand Léger tillhörde i alla händelser 1900-talets avantgarde och han hade ett stort inflytande på många konstnärer i den konstskola han drev i Montparnasse på Rue Notre-Dame des Champs (krypavstånd till vattenhålen La Coupole och Café du Dôme i krysset mellan boulevarderna Montparnasse och Raspail). Till den flockades unga konstnärer, många av dem från Skandinavien: svenskarna Otto G. Carlsund, som ges en central position i denna utställning, son till en ingenjör som han var.

Vidare Erik Olson, Waldemar Lorentzon, Bengt O Österblom och Vera Meyerson, norrmannen Thorvald Hellesen, danskan Franciska Clausen och fransyskan Florence Henri.

De var, säger Wahlgren, alla modernistiska pionjärer som anslöt sig till de radikala europeiska riktningarna och utmanade etablissemanget.

Sverige hade sett Carl Larsson och Zorn gå bort 1919 resp 1920. Nu tog ett nytt måleri över: Isaac Grünewald blev kanske det mest kända namnet. Denne hade redan åren kring 1910 studerat konst i Paris för Matisse och var på god väg i sin karriär. Carlsund och de övriga konstnärerna i Konst+Maskin föddes åren runt sekelskiftet. Men det fanns en något äldre och viktig inspiratör redan på plats i Paris efter studier i Berlin: GAN, Gösta Adrian-Nilsson, som stilmässigt stod nära Léger och som fungerade som mentor framförallt för Carlsund. Det går tydliga utvecklingslinjer mellan GAN och flera av de utställda konstverken. Liksom till den moderna ryska konsten: tänk Malevitj, Kandinsky, Tatlin…

Och det fanns starka samtida kopplingar till Ballets Suèdois som gjorde braksuccé på Théâtre des Champs-Elysées under ledning av svenske impressarion Rolf de Maré.

Erik Olsson och Waldemar Lorentzon bildar ju senare med andra kolleger den s k Halmstadgruppen, Men då har de växlat om och blivit surrealister.

Maskinen blev redskapet för människans frigörelse i dyningarna efter det stora kriget, som det kallades. Bilen blev en tidstypisk markör (inte för de många innan Henry Fords löpande band spottade ut T-fordarna) men för de rika. Den ikoniska Bugattin, som bar konstruktören Ettore Bugattis namn, ges en hedersplats i muséet vid Vasaparken. (De baxades in genom ett tillräckligt stort och öppningsbart panoramafönster!) Just Bugattibilarna sågs som en frihetssymbol men även som genuina konstverk: i utställningen finns tre unika exemplar! ”Inte röra!”. Dess framgångar på racerbanorna var enorma, med såväl manliga som kvinnliga förare vid rattarna.

Maskinerna satte inte bara spår i måleri och livsstil. Modet tog inspiration från industrin och overallen blev ett favoritplagg för den medvetna kvinnan. I utställningen visas färgstarka Camp-Ahla-overaller, en av de första stora modesuccéerna signerad av ett svenskt konfektionsföretag skapat av modeduon Astri och Erling Richard. Plaggens rationella snitt och overallkonstruktion var en tydlig blinkning till tidens maskinestetik.

Text och foto: Bengt Magnusson

Bilderna finns i Bildgalleriet som är en underrubrik till artikeln.