Sven Hedin (1865-1952) var Sveriges mest världsberömda person för hundratalet år sedan. Upptäcktsresande, geograf, vetenskapsman, författare. Men också en kontroversiell röst i det politiska landskapet.

Visste ni att han de 17 sista åren bodde på Norr Mälarstrand 66? Han ägde fastigheten tillsammans med systern Alma och de bodde i varsin av de två översta våningarna med fabulös utsikt över Riddarfjärden.

Läkaren och psykiatriprofessorn Nils Uddenberg har utgivit en biografi kallad Drömmaren – En bok om Sven Hedin (Natur & Kultur, 2023). En sympatisk bok, som på 520 sidor söker fånga den oerhört produktive och långlivade vetenskapsman och resenär som blev sin samtids internationellt mest kände svensk. Tyvärr saknas kartor över Hedins omfattande resor.

Sen tidigare finns flera böcker om Hedin: Eric Wennerholms grundläggande biografi 1978, ett antal specialstudier av Axel Odelberg har publicerats under 2000-talet.

Stort källmaterial
Uddenberg stöder sig på ett omfattande källmaterial som redovisas noggrant över 20 sidor, mycket kommer från Hedins egna voluminösa vetenskapliga skrifter och populariserade reseberättelser (Från pol till pol I och II, 1911, är kanske mest känd).

Han följer Hedin som genomkorsar Persien 1886 och 1890, sedan på de tre långa asiatiska expeditionerna mellan 1893 och 1909, där han kartlade enorma landområden i Tibet och övriga Centralasien som dittills varit vita fläckar på kartan. Hedin löste också gåtan med ”den vandrande” och uttorkade Lop Nor-saltsjön i Taklamakanöknen.

Ovanpå sina kunskaper i tyska, franska och engelska lärde han sig ryska, persiska, tatariska, kirgisiska, mongoliska, tibetanska och, hjälpligt, kinesiska.

Hedin var under hela sitt långa liv intensivt verksam. Hans eftermäle är dessvärre solkat av ogrumlad beundran för nazismen, som han omfattade i egenskap av tysklandsvän: han ansåg att landet straffades orimligt hårt vid Versaillesfreden efter första världskriget och fann Hitlers styre gott och förståeligt. Även Hedins agerande med det s k Borggårdstalet 1914 belyses.

Uddenberg söker som fackman fånga individen Hedins psyke, och visst lyckas han i långa stycken med detta. Men han blandar in sina egna känslor och spekulerar i sitt biografiobjekts bevekelsegrunder på ett sätt, som ofta känns ovidkommande. Han redovisar sin medvetenhet om de kontrafaktiska och anakronistiska fällorna - men faller stundom själv i dem.

Slutbetyget blir Godkänt, jag rekommenderar Drömmaren till läsning!

Text och foto: Bengt Magnusson