Hur ska man bli gammal idag? Hur ska man tänka, se ut, leva? Viktiga frågor som ställs av två kvinnor med tämligen fria yrken.

Helena von Zweigbergk är den ena brevvännen i denna långa (285 sidor) korrespondens samlad i en volym kallad Det nya gamla. Min gamla favorit och avståndsförälskelse, underbara Helena från P 1:s Spanarna (redan 1989!), så klok och (ännu!) så attraktiv! 

Hennes brevvän heter Cilla Ramnek och presenteras i förlagsreklamen som multikonstnär och kreatör. Gott så, okänd för mig förutom som avlägset ”namn”.

Båda är nu 65, alltså 59-or, och famlar i detta vunna tillstånd kring hur de ska bete sig, vart de ska ta vägen, hur de ska se ut. Helena har en ny dejt på G, Cilla vandrar på en smalare väg. Många brev blir det, gott humör blandas med djupare och dunklare funderingar om det nya landskapet. 

Ja, kära nån, när jag var där handlade det om att fortsatt få vara med på lönelistan (funkade, två år…). Men för egenföretagare i kultursektorn? Deras pensionsutsikter är nog annorlunda.

Idag lever vi i en kultur där betraktandet av vår egen yta sysselsätter (en del av) oss; vi gör historier om oss själva på sociala medier (läser jag). Plastikkirurgi, botox och fillers blir allt vanligare (jaså??), redan i 30- eller 40-årsåldern börjar man ge akt på minsta ålderstecken. Jagar framåt, ständigt på jakt efter oklara belöningar, och känner att tiden rusar. Vad springer man ifrån? Och vad händer inom en när man trots allt motstånd blir gammal?

Jaja, det låter som en kvinnofälla, men kör till, jag lyssnar.

Det nya gamla är en bok om att våga hantera smärtpunkter och samtidigt undra vad i hela världen man ska ha på sig, läser jag. Att vara kvinna i en ny tid, inifrån och ut. 

Författarna har många frågor, med siktet bakåt och framåt. Här och nu delar de med sig av sin vardag, för en strid mot mördarsniglar, funderar över ensamhet, synar sin yrkesroll och relationerna till människor, familj och ting. De vill reda ut misstag och dåliga strategier och lyfta fram det som varit bra. Hur ska man förvalta sin historia, såväl konkret (vad göra av alla minnessaker!) som hur man på bästa sätt mentalt kan härbärgera det som varit. 

Hur blickar man framåt, tar vara på fördelarna med den nya åldern? Handlar det om den nya tacksamheten?

Det blir stort och smått, praktiskt och existentiellt. Men gör det också svårt att bestämma mig för vad jag vill citera ur brevväxlingen. Det saknas en struktur som medför, att textflödet blir en aning – jämntjockt. Förstå mig rätt, jag begriper att detta är en brevräcka korresponderad över, ja, hur lång tid? Datum saknas genomgående, man hajar inte när de började eller slutade.

18 kapitel men ingen annan redigering än att här skriver den ena, nu skriver den andra.

Nånstans mitt-i skriver den ena: ”Okej, jag är äldre, har du problem med det? Det har inte jag, så vems är problemet?”

En bra bok för en läsecirkel! Kan hålla på tills man blir – 66!

Text: Bengt Magnusson