I detta nummer av Draken presenterar redaktionen två nya biografier. De skildrar två helt olika personer vars enda gemensamma nämnare är att de var banbrytande var och en i sitt fack.

Gunilla Resare har skrivit biografin om sin farmor, Vera Sandberg - Sveriges första kvinnliga ingenjör (Ekström & Garay, 2022). Vera blev civilingenjör 1917 på Chalmers i Göteborg. Hon inriktade sig på kemiämnet, och med den specialiseringen innehade hon flera olika jobb i pappers-, olje- och den elektrotekniska industrin. Ända till 1937, då hon plötsligt sa upp sig från Siverts Kabelverk i Sundbyberg, vid 42 års ålder! Varför? Jo, kärleken tog överhanden och hon gifte sig med sin Ragnar (Resare) och fick delat ansvar för dennes fem pojkar. Att träffa dem (dock efter bröllopet!) beskrev Vera som ”den lyckligaste dagen i mitt liv”.

Vera Sandberg växte upp i en driftig småländsk familj i Ljungbytrakten i Kronobergs län, och slutade sina dagar i Stockholm 1979. Då bodde hon, som änka men ofta med en stor mängd barn och barnbarn omkring sig i en stor våning på Linnégatan tillsammans med foxterriern Puck (det fanns flera sådana i tur och ordning).

Historisk dokumentation, minnesanteckningar, memoarer, brev, familjefoton och samtal med kvarlevande familjemedlemmar och släktingar bidrar till Gunilla Resares levande porträtt av en banbrytande kvinna.

… och provokatör
Kalle Lind, med många kul och lärda böcker om underhållnings- och artistvärlden bakom sig, (en om HasseåTage, t ex) har nu gett ut Karl Gerhard – Estradör och provokatör (Historiska Media, 2022). Det var på tiden, att vi nu har fått en modern skildring av denne gigant i svensk kultur- och underhållningsvärld!

Linds bok är uppbyggd i 13 kapitel som betitlas ”Amatören”, ”Revycharmören”, ”Teaterdirektören”, ”Litteratören”, etc, etc. Bra grepp för att få ett hum om vad denne arbetsnarkoman och outtröttlige textproducent, skådespelare, kuplettsångare, mm, mm egentligen hann med i livet. 

Han föddes 1891 som Karl Emil Georg Johnson i Stockholm på Östermalm. När han som ”Karl Gerhard” går bort 1964 har han enligt Lind ”blivit ett med sin tid”, nästan ett lackmuspapper för det 1900-tal under vilket han levde.

Linds bok är sannerligen inte den första i genren, tvärt om, det finns en lång lista av skrifter om denna nöjesgigant: fyra av dem skrev han själv, sonen Per skrev en, och nöjeskrönikören Uno ”Myggan” Ericson minst en. Det fina med Linds nya biografi är perspektivet, lärdomen och det, rent ut sagt, roliga sätt varpå han berättar.

Naturligtvis underlåter han inte att lyfta fram Karl Gerhard som queer. Saker, som kanske inte kunde nämnas vid namn under hans livstid, får här kontur och innehåll. Men inte mer, än vad som kan kallas rimligt och tidsenligt.

Text: Bengt Magnusson