Ola Gäverth har gästat oss förr. De två första gångerna var det via Zoom. (Ni vet varför, vill inte nämna eländet!). Men den tredje gången var det livs levande i augusti förra året. Då berättade han om Anders och Emma Zorn. 

Första gången, i mars 2021, berättade han om Carl Larsson, och andra gången, januari 2022, om Carls hustru Karin. Men som sagt det var på Zoom. Även om vi kan vara tacksamma över denna tekniska möjlighet, så vet vi att det var många som inte kunde delta. Och det blir också roligare och mer livfullt att mötas i verkliga livet. Så därför var vi glada över att Ola ville komma till oss och hålla föredraget om Karin igen.

Det gjorde han gärna för Karin Larsson, född Bergöö, är hans absoluta favorit berättade han. Han har gjort det till något av en mission att sprida kunskap om denna gestalt som utan att åtminstone tidigare få erkänsla för det satt ett outplånligt avtryck på svensk heminredning och formgivning, och bidragit till dess goda rykte i världen.

Hon visade redan som barn att hon var intresserad av konst. Men det var inte en karriär som en ung flicka på den tiden (född 1859) förväntades sikta på. Gärna viss utbildning, men i slutändan skulle man ändå gifta sig och ägna sig åt man och barn. Hon var inte så duktig i skolan och hade en förskräcklig handstil, sannolikt beroende på att hon var dyslektiker. Familjen skickade henne till Slöjdskolan (nuvarande Konstfack) i Stockholm för att ta hand om handstilen och så sattes hon i Franska skolan för att få lite skolutbildning. Mamma flyttade snart också till Stockholm, för att ha lite koll på dottern kan tänka. Efter fyra års tragglande lyckades Karin med det fantastiska att tjata till sig föräldrarnas medgivande att få utbilda sig till konstnär. Hon får en studieplats på Konstakademin, i den ”Fruntimmers-Afdelning” som inrättats 1864. Det var skilda ingångar för män och kvinnor – gissa vilka som fick gå in bakvägen! Flera manliga kurskamrater yttrade sig negativt om kvinnliga konstnärer, bl.a. Carl, som gick i en högre klass. ”Kvinnor ska inte ägna sig åt konst”, lär han ha sagt. Men det, poängterade Ola, tog Carl senare tillbaka. 

 
 
 Carl och Karin träffades för övrigt inte på Konstakademin, utan det var först senare i Frankrike, dit Karin tagit sig på en studieresa tillsammans med några kvinnliga studiekamrater. Än en gång häpnar man! Tänk att hon fick lov till det av föräldrarna! Enligt dåtida lagar var hon inte ännu myndig då utan det var fadern som bestämde. I Frankrike befann sig även Carl i den skandinaviska konstnärskolonin i Grez-sur-Loing. Carl blev blixtförälskad, medan Karin till en början var sval. ”Vilken jöns!”, skrev hon till sin mor. Men snart nog föll hon för hans uppvaktning, och de gifte sig året därpå. Då var han ännu inte känd och egentligen för fattig för att bilda familj. Karins föräldrar visar sig återigen liberala och godkände äktenskapet. Eller de hade kanske inget val?

Det var tur att det blev som det blev, för om Karin gift sig med någon annan är det osäkert om hon fått utveckla sina konstnärliga talanger. För tvärtemot vad många tror, så satte inte maken stopp för hennes karriär som bildkonstnär. Hon var onekligen duktig som sådan. Men hon kom att ändra inriktning mot heminredning, en genre som på intet sätt är underlägsen bildkonsten, framhöll Ola. 

Paret Larsson flyttade från Frankrike och bodde ett tag i Göteborg, där Carl var chef för Göteborgs museums konstskola. Sedan blev det några år i Stockholm, innan de 1889 med hjälp av Karins far blev lyckliga ägare till Lilla Hyttnäs i Sundborn, ett ställe som tidigare bebotts av fastrar till Karin. 

De ägnade båda två mycken tid med att skapa ett hem där för den växande familjen. Suzanne (1884,) Ulf (1887) och Pontus (1888) fanns redan. Sedan kom Lisbeth (1891), Brita (1893), Kersti (1896) och Esbjörn (1900). Sonen Mats dog två månader gammal 1895.

 
Att få ett tryggt hem för familjen var nog extra viktigt för Carl, som hade haft en fattig och olycklig barndom, och som livet igenom hade depressioner och var mycket känslig. Karin var den trygga klippan, som stöttade sin man och såg till att han fick betalt för sina verk. Inget konstverk var klart förrän Karin godkänt det. ”Det räcker nu, Carl”, brukade hon säga när hon var nöjd.

Karin inredde hemmet och Carl målade av det. Vissa detaljer, som t.ex. bårder och annan utsmyckning över dörrar utförde Carl, annars stod Karin bakom det mesta. Hon var en skicklig väverska och brodös. Karins textilkonst och färgsättning var för sin tid oerhört djärv. Tänk på det ljusa rummet i målningen ”Blomsterfönstret” med sina ljusa väggar och vita möbler och inga gardiner!  Det på en tid när hem skulle vara murriga och mörka som Ola visade med exempel från såväl Selma Lagerlöfs som Strindbergs hem. Men allt var inte vitt på Lilla Hyttnäs, eller Carl Larsson-gården, som den kom att heta. Tänk bara den minst sagt uppseendeväckande färgsättningen i grönt och rött i bl.a. matsalen! Hon hämtade inspiration från olika håll. Bland annat förstod hon att värdesätta traktens hantverkare, som fick uppdrag att tillverka möbler efter Karins ritningar. Hon verkar också ha påverkats av japansk konst och säkert av den engelska ”Arts and Crafts- rörelsen”.

 
 
Den här stilen har med orätt kommit att kallas ”Carl Larsson-stil”, något som irriterar Ola enormt. Det skall ju heta Karin Larsson-stilen! Till och med Karins berömda förkläde kallas ”Carl Larsson-förkläde”! Lite kan det bero på att Karin när hon någon gång signerade sina verk använde samma signatur som maken –CL – kanske uppfattade hon det som praktiskt att ha så att säga ett gemensamt bomärke. Kanske hon inte brydde sig, men rätt skall vara rätt.

Snickaren som snickrat gungstolen efter Karins ritning levererade den på kvällen i skydd av mörkret för att den var ”så ful”!  – I dag älskad av många.

 
 
Ytterligare ett irritationsmoment för Ola är namnet på de rosa pelargoner som Karin införde från Frankrike. Hon skänkte sticklingar till Selma Lagerlöf, som själv inte var så förtjust i att ha dessa blomster inomhus men som lät sin trädgårdsmästare odla och sälja dem. Hon hade affärssinne nog att kalla dem ”Mårbackapelargoner”. De borde heta Karinpelargoner, så det så!

 
Ola är journalist i botten och kallar sig inte konstkännare, men känsla för konst har han i alla fall, och i synnerhet sådan som förknippas med Dalarna. Han är dalmas, inte nog med det, han är barnfödd och uppvuxen i Sundborn. Hans farmor blev som ung flicka inbjuden på en kaffestund av Karin i trädgården och fick då recept på den sockerkaka som hon bjöd på. Det receptet har gått i arv och är nu i Olas ägo! Han har barnvaktats av barnbarn till Carl och Karin. Han har busat och spelat pingis mot dyrbara väggar på gården. Men han gjorde bot som äldre då han blev guide på gården och har blivit en fin ambassadör för den och särskilt då för Karin. En varm applåd för det!

Det blev många frågor från publiken, och en lång kö bildades av dem som ville utbyta några ord med Ola.

Birgitta Agazzi