En mörk novemberkväll samlades 30 SPF:are på Oscarshemmet på Rigagatan för vinprovning under ledning av vår medlem Bengt Savérus, tidigare ordförande i Stockholms Vinsällskap. Han började med ett föredrag, som skulle ge tips inför den kommande provningen. Jag måste erkänna att jag inte hängde med i allt, men hur som helst fattade även jag att vi skulle få testa fyra italienska viner. Dessa stod upphällda i var sitt glas framför oss och glimmade varmt och rött och sände ut förföriska dofter. Mycket frestande, men vi fick hålla oss tills föredraget var slut. 

Vin odlas i hela Italien och alla regioner är förstås stolta över sina viner och sina druvor. Vissa regioner anses särskilt lämpade för vinodling. Ett sådant är Piemonte i nordvästra Italien med hisnande branta vinberg. Jordmånen där är extra gynnsam. Det sägs att den dimma som lägger sig över bergen där också hjälper till. Ett annat område är Apulien på den italienska klacken. Ytterligare en region är Valtellina, ett alpint vinområde i Lombardiet i norra Italien, öster om Piemonte.

 Så var det äntligen dags att lyfta glasen, hålla upp dem mot ljuset och bedöma färg och utseende. Sedan skulle vi känna på doften. Först efter det fick vi smaka av vinet, ett vin i taget. En liten klunk av glas nr 1. Rulla runt i munnen och så svälja. Så försöka prestera ett smakomdöme. Allt skulle antecknas på speciella vinprovarformulär. Efter det en liten brödbit och en klunk vatten. Så samma procedur med de andra vinerna. Vi skulle rangordna dem och även gissa vilken sort det var. Bengt hade gett oss de fyra alternativen: 1. Barolo, som anses vara Kungen bland viner. 2. Barbera, som anses vara Drottningen. Båda dessa från Piemonte. Barolo är gjord på nebbiolodruvan, som tros ha fått sitt namn dimman, nebbia på italienska. Barbera är gjord på barberadruvan. 3. Costa Bassa från Valtellina, även den gjord på nebbiolodruvan, och slutligen nr 4. Primitivo från Apulien, gjord på primitivodruvan, vilken anses vara identiskt med den kaliforniska druvan zinfandel. (Min förmodan är att man inte skall säga sådant högt i Italien.)

 Oj, vad svårt det var. När alla deltagare bedömdes ha fått rimlig tid fick vi facit av Bengt. Han frågade oss först vilket vin vi tyckte var godast. Det visade sig att det vin som fick flest röster, bl.a. min röst, var det enklaste – och billigaste – Mauro Primitivo Albarello (79 kr)! Man brukar ju tala om lättdrucket vin. Det är väl det detta vin är.

Det finaste och dyraste vinet, Barolo Serralunga (229 kr), fick inte alls så många röster. Men de som röstade på den hade alltså betydligt mer uppövade gomar. Själv tyckte jag att det var strävt. Men det var just det som var poängen, fick jag veta. Det skall vara strävt. Jag håller dock med en bordskamrat, som påpekade att det hade en fin eftersmak. Det hade däremot inte det lättdruckna Mauro. Se där, alltid en lärdom! De andra två var Barbera d´Alba (199 kr), Costa Bassa från Sandro Fay (211 kr). De fick också spridda röster.

En speciell sak med Mauro Primitivo Albarello är att det faktiskt delvis ”tillverkas” i Sverige, i Simrishamn närmare bestämt. Nordic Sea Winery heter fabriken, eller vineriet. Själva grunden, druvorna, har växt i Italien. Men i Simrishamn får det ligga till sig i ståltankar innan det tappas på flaskor och boxar. Ståltank låter ju inte lika tjusigt som ekfat, men det har vissa fördelar. Och just Mauro har tydligen först fått ligga och jäsa i ekfat i Italien. 

De flesta hade svårt att pricka in alla sorterna rätt. Hur som helst verkade alla ändå tycka att det var roligt och spännande.

Efter ”examen” fortsatte vi kvällen med mer vin (Mauro!), ost och lite charkuterier. Säkerligen blev en del sugna på Bengts råd att gå på en vinprovarkurs.

Birgitta Agazzi