Intresset för konstvisningen på Spökslottet var så stort att vi fick dela upp oss i två grupper. Det gäller att hänga på när visning erbjuds där, för de tar bara emot grupper och inte hur ofta som helst. 

Trots att vi kommit in i december var det fortfarande novemberväder, grått och småregnigt. Vi stod en stund och trampade utanför den vackra grinden, innan den öppnades och sedan fick vi vänta en stund på gården innan vi kunde gå in i samlad tropp. Deltagarlistor hade skickats in i förväg, så det är klart att personalen är noga med att hålla koll på vilka som rör sig i huset. Och när vi sett vilka konstskatter som finns där förstår vi varför.

Vår guide Cecilia väntade tålmodigt medan vi skalade oss av våra våta ytterplagg och tog på plastskydd på fötterna. Sedan ledde hon oss upp till paradvåningen i en sal med gyllenläderstapeter. Där vi fick sätta oss ned och höra om husets historia.

Det uppfördes omkring år 1700 av Hans Petter Scheffler, inflyttad tysk köpman, som sommarbostad. Hans monogram finns kvar över grinden. Sedan togs det över av grosshandlare Jacob von Balthasar Knigge. Det har haft andra ägare, bl.a. Wilhelmina Hierta, änka till Aftonbladets grundare Lars Johan Hierta.

Det har kallats både Schefflerska palatset och Kniggeska huset. Men i folkmun har det länge hetat Spökslottet, och det har också kommit att bli det officiella namnet. Parken heter följaktligen Spökparken. Uppkomsten till namnen är rykten om att det skulle spöka. Rykten som verkar hänga ihop med att man hittat en grav i parken. Kanske är det den första ägaren. Men eftersom nästa ägare, Knigge, ansågs vara en hård och sträng man vävde folkfantasin ihop en historia om hemliga riter, där människor murades in. En dag kom det en vagn och hämtade ”Kniggen”. Det sprakade av gnistor och eld runt vagnen sades det, så det var klart att det var den onde som kom för att hämta hem en av de sina. Efter det spökar det både i huset och parken, men spökena visar sig bara för den som tror på dem, sa vår guide.

De sista privata ägarna, familjen Hierta, skänkte 1924 huset och parken till Stockholms högskola, som inlett sin verksamhet i slutet av 1870-talet. Den konstsamling som Johan Adolf Berg, ingenjör och framgångsrik företagare, hade donerat till högskolan i slutet av 1880-talet, hamnade där. Naturligt nog, med tanke på att huset kom att inrymma Konsthistoriska institutet.

När högskolan blev universitet 1960 övergick ägandet av Spökslottet till staten. Det disponeras av universitetet och används för universitetets representation, interna arrangemang, aktiviteter och möten. Stockholm stad har ansvar för parken med det fina lusthuset. En byggnad som tidigare stod i parken inhyste länge ett populärt kafé, Petit café. I folkmun blev det Petissan. Huset flyttades 1907 till Skansen, där besökare fortfarande kan njuta sitt kaffe med dopp. 

Såväl till det yttre som till det inre är Spökslottet en arkitektonisk pärla, men det allra märkvärdigaste är konstsamlingen. Flamländsk, holländsk, italiensk, fransk, tysk, engelsk och svensk konst finns där från 1380-talet och fram till 1800-talet. Den omfattar 450 verk. Alla kan inte vara framme. Förutom att pryda väggarna och glädja besökare används konsten i undervisning och är givetvis värdefull för konstforskare. 

Inte nog med denna samling, dessutom finns det en samling av över 700 konstglasföremål från Orrefors. Det är glaskännaren Agnes Hellners samling, som 1986 donerades av hennes son Jan Hellner till universitet, och den placerades här i Spökslottet. Dessa föremål hann vi inte med, bortsett från att vi kunde beundra en vacker taklampa i en av salongerna.

 
 
 Vi såg på många konstverk. Här nämner jag bara en del. En raritet är ett verk tillskrivet Pieter Bruegel d.ä., ”De tre rövarna”. Man ser ett par, en bonde och hans hustru, som troligen varit på marknaden i staden som man skymtar långt bort. Nu är de på väg hem med sina inköp och pengar och överfalls av tre rövare, som ser ut att vara spanska soldater, som även kunde ägna sig åt stråtröveri.

Ett konstverk av 1700-talskonstnären Giovanni Battista Tiepolo visar hur Kleopatra vinner ett vad hon ingått med Antonius om vem som kan ordna den dyraste måltiden. Hon vinner det genom att släppa ned några av sina oerhört dyrbara pärlor i ett glas vin, låta dem upplösas och dricker ur! Antonius erkände sig besegrad. Klädsel och övrigt visar att det utspelar sig i konstnärens samtid och inte på huvudpersonernas tid cirka 30 f.Kr. Men det är inget ovanligt i konsten. Det kan ju helt enkelt tillskrivas konstnärlig frihet, men jag spekulerar i om det kanske också kan vara till för att åskådaren lättare skulle kunna ta det hela till sig.

Ett annat konstverk av Per Hillerström heter ”Hos spåkvinnan” från 1770-talet. Vi ser hur spåkvinnan, lite hemlighetsfullt delvis dold i en kåpa skall till att tolka i kaffesumpen. Den som skall få veta sitt öde är den unga damen, som sitter med ryggen åt oss. Kvinnan mittemot är väl värdinnan, som häller upp ännu en kopp kaffe, drycken på modet då. Det är en typisk Hillerström, som var en mästare på att skildra sin samtid, högt och lågt om vartannat.

Så till slut en tavla som vid första påseendet nästan verkade anstötlig. En äldre man suger på en ung kvinnas bröst. Är det pornografi? Men Cecilia bad oss se närmare på den och förklarade. Den återspeglar en antik berättelse om en man som döms att svälta ihjäl i fängelse. Han överlever tack vare att hans dotter besöker honom och erbjuder honom den enda föda hon kan ge – sin bröstmjölk. ”Caritas romana” (den romerska kärleken) är titeln av den tyska1500-talskonstnären Georg Pencz. Vi kan se på ansiktsuttryck och kroppshållning att det inte är fråga om någon erotisk situation. Kvinnan böjer sig ömt över mannen, omfamnar honom och ser medlidsamt ned på honom. Ena handen ligger skyddade på hans huvud. Mannens underordnade position och uttryck ger inte uttryck för någon lystenhet. Det här har varit ett populärt motiv under flera århundraden.

Visningen tog en timme, så ni förstår att vi såg mycket mer än detta. Men allt kan inte rymmas på dessa sidor. Och som sagt man förstår varför de vaktar så på dessa skatter!

Efter ett varmt tack till guiden Cecilia gick vi ut i det gråmulna vädret igen.

Birgitta Agazzi