En fin septemberdag står vi utanför planket till Carl Eldhs ateljémuseum i Bellevueparken. Vi är där i god tid som typiska pensionärer. Det gör inget. Då får man tillfälle till småprat. Bl.a. berät­tade en deltagare att hon på sin färd upp till huset frågat en förbipasserande om det var rätt väg till Eldhs ateljé. ”Ja, det är det”, sa denna då och tillade: ”Det är min morfar, Ragnar Östberg, som ritat huset”. 

Så öppnas porten och vi bjuds in av guiden Rebecca Larsson. Innan vi stiger vidare in i huset upp­manar hon oss att efter besöket gå runt i trädgården. Den är en del av upplevelsen av detta ställe. Förutom allahanda växter står där också konstverk.

Vi samlades i den stora ateljén och Rebecca berätta om konstnärens liv och verk. 

Carl Eldh, född 1873, kom från enkla förhållanden. Han var son till en smed i gruvsamhället Dannemora i Uppland. Han visade tidigt prov på sin konstnärliga begåvning och åstadkom fina slöjdverk redan som pojke. Han fick till och med lära andra att slöjda. Han kom in på Tekniska skolan i Stockholm (sedermera Konstfack) och kunde livnära sig som ornamentskultptör, bl.a. vid renoveringen av Uppsala domkyrka. Liksom många andra nordiska konstnärer ville han till Paris och tog sig dit redan som tjugoåring. Han studerade vid den ansedda Académie Colarossi, och den stora förebilden var August Rodin. Lyckan verkar ha lett mot Eldh för han fick representera Sverige med skulpturen ”Innoncence ” vid Världsutställningen i Paris 1900 och blev mycket upp­märksammad, och två år senare fick en guldmedalj av Konstsalongen i Paris för verken ”Moders­sorg” och ”Linnea”.

 
När han så återvände till Sverige hade han alltså redan slagit igenom som konstnär. Ett av de första uppdragen var en staty av politikern, ämbetsmannen och poeten Gunnar Wennerberg, som skulle stå i Uppsala. Det var studenterna där som ville ha den, förmodligen som en hyllning för Wennerbergs visor ”Gluntarna”, som ju handlar om studentlivet i Uppsala. Två konstnärer inbjöds: den mer etablerade Teodor Lundberg och nykomlingen Eldh. Prisjuryn valde Lundbergs bidrag, till mångas besvikelse. Det gällde det bl.a. en svenskamerikansk förening, som inom parentes kanske mera ville hylla Wennerberg för hans mera patriotiska dikter än för Gluntarna. De beställde helt enkelt statyn från Eldh. Så sedan 1915 står denna staty i en park i Minneapolis. Inte nog med det, grosshandlaren John Josephson, kusin till konstnären Ernst, lät raskt bekosta en kopia, och redan 1916 kunde den invigas på Djurgården i kunglig närvaro.

Eldh blev en mycket anlitad skulptör. Bland andra av hans verk kan nämnas ”Ungdom”, som finns på flera platser runt om i Sverige, och ”Sången” i Stadshusparken i Stockholm. ”Löparna” i Stockholms stadion visar hur skicklig han var i att återge kroppar i rörelse. Han har gjort åt­skilliga reliefer och utsmyckningar på offentliga byggnader i Stockholm, framför allt i Stadshuset.

Ungdom

Löparna

 
Han har också gjort mer monumentala verk, störst är ”Brantingmonumentet” i s.k. högrelief. Han fick beställningen av socialdemokratiska partiet redan 1937, men när gipsförlagan väl var klar 1942 var det krig och svårt att få material till gjutning, så den gömdes undan i ett skyddsrum. Först 1952 kom monumentet på plats på Norra Bantorget. Eldh sparade nästan alla sina ”skisser”, som de mindre gipsminiatyrer kallas som görs innan verket slutligen utförs. Det är intressant att följa hur han ändrade kompositionen under tillblivelsen. Från början stod Branting högt över alla de människor som utgör det 1 maj-tåg som avbildas. I slutversionen har folk­massan lyfts upp, så att de står bakom honom, även om Branting fått en övernaturlig storlek. 

Eldh avbildade många kända personer, kungligheter och makthavare, och var otroligt duktig både när det gällde porträttlikhet och att fånga något väsentligt hos personen i fråga. En person som han har avporträtterat är August Strindberg. Han hade lagt märke till författaren när denna gick på sina dagliga promenader, och gjorde ur minnet en del ”skisser”. Så lärde de lära känna varandra och blev vänner.  Eldh var en av de få vänner som Strindberg inte gjorde sig ovän med. Strindberg var inte ovillig att sitta modell. Den byst Eldh gjorde av författaren med håret på ända, vilt stirrande blick och uppvridna mustascher har kommit att bli den typiska bilden av Strindberg.  Ett mer symboliskt porträtt av honom är ”Titanen”, där ansiktet är likt, men kroppen en atlets. Man ser en gudalik gestalt som är fjättrad vid en klippa i kamp mot världen men även med sig själv. Den var färdig 1916 men kom på plats först 1942 i Tegnérlunden i närheten av Strindbergs sista bostad på Drottninggatan.

 
 
Eldh fick en dotter Brita 1907och gifte sig 1914 med modern, Elise Persson. På 1920-talet drog familjen i väg utomlands och hamnade i Kalifornien. Elise försökte lansera sin make i USA, men det gick inte så bra. Eldh återvände 1926 till Sverige. Frun och dottern blev dock kvar i Kali­fornien och återvände inte förrän efter makens död 1954. Det låter sorgligt tycker jag, men de verkar ha haft kontakt med varandra. Och när Elise och Brita återvänt tog de hand om ateljén, och det fortsatte Brita med till sin död 2000. Hon tog sig särskilt an trädgården och såg till att en stiftelse inrättades.  

Som några av oss redan visste var det Ragnar Östberg som ritat huset. Han var en nära vän till Eldh. Det var bara avsett som ateljé men det fanns ett litet övernattningsrum. Det byggdes ut på 1960-talet då dottern bosatte sig där. I dag är det kontor och utställningsrum. Annars är ateljén nästa helt bevarad som den var när konstnären levde och verkade där. Under årens lopp har huset varit hotat av diverse byggplaner, men Brita Eldh lyckades uppbåda tillräckligt många in­flytelserika personer som protesterade, och sedan 2010 är det ett statligt byggnadsminnes­märke. Förutom att visa de egna samlingarna inbjuder museet varje sommar en gästkonstnär, som får arbeta i ateljén och visa upp resultatet i en utställning. I år var det Malin Gabriella Nordin, en färgstark abstrakt allsidig konstnär.

Ateljén

 
 
 Slutligen vill jag lite kort säga något om hur det går till att åstadkomma en skulptur. (Ni kan också gå in och kolla på de Youtube-filmer som intendenten på museet var snäll nog att tipsa om. Se här eller här.) Man börjar i lera. För att staga upp leran har man inuti t.ex. metalltrådar som kan knycklas ihop lite. Så börjar man forma med lera. När man är nöjd, täcker man den med gips, för att få en gjutform. När det lagret har torkat, tar man isär formen. Det måste man ha förberett tidigare. Nu har man två halvor, leran plockas ut och kan återanvändas. De två halvorna sätts ihop, men det finns ett hål undertill. Där häller man i ny gips, ifall man vill ha en gipsstaty eller brons, om man vill ha en bronsstaty. Och varje moment kräver stor noggrannhet och skicklighet, bronsgjuteri är för övrigt en egen konstart.

Så här såg han ut.

 
 
Utifrån en gipsstaty kan man också göra en stenstaty. Då markeras gipsstatyn med viktiga mät­punkter. Med hjälp av dem vet stenhuggaren var och hur djupt han skall hugga bort bitar från stenblocket. Sedan återstår finarbetet och där är det ”bara” ren hantverksskicklighet och konst­närlighet som gäller.  Eldh utförde för det mesta själv all huggning. Jag böjer mitt huvud i upp­riktig beundran och betänker att min anfader Johan (Giovanni) Agazzi var skulptör och gips­avgjutare, kunglig sådan faktiskt.

Vi tackade guiden och kunde på egen hand gå runt och se närmare på alla föremål och förstås beundra den vackra trädgården.

Nöjda gick vi därifrån och stannade till vid det trevliga kaféet som finns strax intill. 

Birgitta Agazzi