Fyrtio ivriga SPF:are infann sig som sedvanligt i god tid för årets första studiebesök, som ägde rum på Riddarhuset. Guiden, Oscar Langenskiöld, släppte in oss i förtid. När vi skalat av oss vårt yttre skal av rockar, mössor, vantar m.m. fick vi en fin introduktion av Oscar. Lite skojigt var det att det framgick att vår programansvariga Lillebil Björkman är styvsyster till hans farfar.

Så här såg det förr.
 

 Och så här i dag. 

Vi var privilegierade, för det var första studiebesöket de hade på två år efter två års renovering. Vi fick klart för oss att renoveringen förutom en allmän uppfräschning i stort sett innebar att mycket återställdes till sin forna utseende. Bland annat hade man återställt marmormålningen på väggarna inomhus. Under många år har de varit övermålade med gul färg. Den nya marmo­reringen är utförd med så lätt hand att allt gammalt klotter som under århundradena karvats in nu är synligt igen.

Gustav II Adolf gav 1611 adeln alltmer makt, bl.a. fick man ensamrätt till högre ämbeten. Det kom att innebära en massadling, eftersom stormaktstidens växande samhällsapparat krävde allt­för fler ämbetschefer. Över huvud taget var det så att man kunde bli adlad på grund av sin kom­petens. En soldat måste till exempel bli adlad om han skulle kunna bli officer. Duktiga veten­skapsmän, framgångsrika konstnärer och driftiga borgare adlades. Det här fortsatte senare år­hundraden. Bland annat adlades botanisten Linné och konstnären Sergel.

Adeln kände ett behov av att ha eget hus att samlas i. Olika platser diskuterades, men till slut enades man om att köpa den tomt som rikskanslern Axel Oxenstierna erbjöd och som han egent­ligen tänkt bebygga med ett palats åt sig själv. Pengarna samlades in under ledning av Oxenstierna, som inte lät någon adelsman slippa undan. Än i dag är det så att Riddarhuset ägs och bekostas av de adelssläkter som är introducerade där. I dag uppgår ätterna till 656.  

Bygget påbörjades 1641 och stod färdigt 1674. Arkitekten Simon de la Vallée från Frankrike hann avlida under byggtiden och ersattes av den tyske byggmästaren Heinrich Wilhelm, senare av den nederländska arkitekten Justus Vingboons, som dock råkade i onåd och i sin tur ersattes av Jean de la Vallée, son till Simon.  

Riddarhuset anses som det vackraste barockpalatset i Stockholm, ja kanske till och med i hela Norra Europa. Och varje gång vi ser en röd stuga med vita knutar skall veta den är inspirerad av Riddarhuset med sin fasad i lysande rött tegel och med gråvita pilastrar. Detta blev högsta mode och efterhärmades först av överklassen, sedan sipprade det nedåt i klassordningen och blev till slut den typiska svenska stugan. En annan nyhet som kom att bli efterhärmat var taket, som är tvådelat. Säteritak kom det senare att kallas. Från början skulle huset vara ännu ståtligare med tre våningar och två långa flyglar. Men det blev bara två våningar och inga flyglar. I stället för de långa flyglarna tillkom på 1870-talet två separata paviljonger på baksidan.

I praktfulla entréhallen, Stenhallen, finns två stora trappor på ömse sidor av hallen. Varje trappa är så bred att fyra grevar kan gå i bredd enligt en utsaga. Det var den första monumentala dubbeltrappan i Sverige, och givetvis blev även det en förbild för trapphus i andra byggnader.

Klotter från 1700-talet. ”Kilroy was here.”
 

Karl X Gustav på väg att rida ut på isen. Erik Dahlbergh går före. Så blev han adlad också!

På väg uppför dessa trappor kan man studera en målning av Gustaf Cederström från 1912. Den föreställer tåget över Bält, och man kan se Karl X Gustav till häst och Erik Dahlbergh, som visar vilken väg man skall ta. (Inte helt historiskt korrekt, men ändå.)

På övervåningen finns Riddarhussalen där adelsståndet höll sina möten från 1668 och fram till ståndsriksdagens avskaffande 1866. Längst fram satt högadeln, friherrar och grevar på ömse si­dor om talmannen, som kallades lantmarskalk. Nere i salen satt lågadeln. Att det kunde gå hett till förstår man av de ordningsregler som uppställdes. Man fick inte sätta krokben. Man fick inte gå omkring utan måste hålla sig på sin plats, inte stå upp utan sitta ned. Man fick inte klappa i händerna, stampa i golvet eller vissla. Den som bröt mot reglerna fick böta, och böterna lades i ett vackert silverskrin, som fortfarande står kvar. Böterna gick sedan till behövande adliga änkor. 

Plafondmålningen.
 

Vapensköldarna sitter tätt.
 

I taket finns en 105 kvadratmeter stor plafondmålning kallad ”Dygdernas rådslag” utförd av David Klöcker, senare adlad Ehrenstrahl. Han målade den på golvet i flera våder. Sedan samman­fogades våderna och målningen hissades upp. I samband med renoveringen har den rengjorts. Det var ett dramatiskt ögonblick när Oscar tände den nya belysningen. Hela målningen strålade!

Sergels vapensköld.
 

Oscar visar riddarbrev.
 

Runtom på väggarna sitter plåtar med vapensköldar. Det uppgår nu till 2.332. Den sista att adlas var Sven Hedin som adlades 1902 av Oscar II. Kungens rätt att adla någon upphörde i och med 1974 år grundlag, så det kommer inga nya adliga ätter. Tillåt en proletär att beklaga detta. När man nu åter kan få kungliga ordnar som svensk kunde man också låta kungen åter få adla för­tjänta personer. Det skulle ju inte kosta skattebetalarna något. Lite kul att fundera på vilka det kunde bli. Kanske Ingemar Stenmark? Undra hur hans vapensköld skulle se ut? Men viss förny­else av beståndet av ätter sker genom att tidigare ointroducerade ätter introduceras.

Under 1700-talet kom Riddarhussalen också att utnyttjas som konsertsalong. Man var först i Sverige med att ha offentliga konserter som allmänheten kunde köpa biljetter till. Flera stora verk hade sin svenska urpremiär här, bl.a.  Händels Messias, Mozarts Requiem och Haydns Skapel­sen.

Efter 1866 hålls Riddarhusmöten här vart tredje år, där man bestämmer verksamheten framöver. 

Redan under visningen av denna sal började det bli knappt om tid. Vi hade avbrutit Oscars fram­ställning med åtskilliga frågor, som han beredvilligt och sakkunnigt svarade på. ”Har ni bråttom”, frågade han. ”Nej”, ropade vi samfällt, så han kunde fortsätta. 

Vi vandrade vidare och gick in i det Blå rummet, som verkligen gör skäl för namnet. Här har såväl Kungl. Vetenskapsakademien som Kungl. Musikaliska Akademien haft sina första lokaler. Sedan 1930 hyser rummet den storartade porslinssamling av ostindiskt vapenporslin som konsul Wicander skänkte till Riddarhuset. Han blev mångmiljonär på korktillverkning, och på våra studiebesök stöter vi ideligen på honom som frikostig donator och mecenat. Heder åt honom. 

I Blå Rummet.
 

Det här är den eldslåga som ursprungligen satt i skorstenen. När solen lyste på den såg det ut som om det brann. I dag ersatt av en nytillverkad låga.
 

Nästa station var Lantmarskalkssalen. Väggarna är täckta med porträtt av forna lantmarskalkar. Det användes fram till 1772 för det s.k. sekreta utskottet, där företrädare för de tre högre stånden sammanträdde om framför allt utrikespolitiska frågor. 

Lantmarskalkarna blickar ned på oss.
 

Den pampiga spisen i Lantmarskalkssalen.
 

I dag används salen som festsal. Däremot får man inte längre dansa därinne av hänsyn till golvet. Det får man göra i Stenhallen.

Så var det dags för rummen i Sällskapsvåningen på nedre planet. Fram till 1950-talet var det en privatbostad för riddarhussekreteraren. Sonen i den sista familjen som bodde här, Jan von Oelreich, har berättat hur han lärde sig cykla i Stenhallen och hur han åkte kana nerför dubbel­trapporna på de mörkläggningsskivor man hade för fönstren under krigstiden. I dag används rummen som sällskapsrum.

Nu var det slut, och vi hade gått långt över tiden. Oscar uppmanade oss att gå in på Riddarhusets hemsida (www.riddarhuset.se), där man bl.a. kan få information om de föredrag och konserter som anordnas där. 

Så klart att Oscar fick en rungande applåd. 

Men riktigt slut var det inte, för Oscar erbjöd dem som så ville att återvända till Riddarhussalen, för han skulle plocka i ordning de adelsbrev m.m. som han lagt fram till beskådan där. Det var vi flera som nappade på. Och Oscar tog sig tid att visa på intressanta sköldar. Men så masade de sista av oss äntligen i väg, mycket nöjda med dagen.

Birgitta Agazzi