Vi var många som ville höra f.d. kriminalinspektör Heléne Andersson berätta om jakten på falsk konst. Ingen kunde vara bättre lämpad för det än hon. Hon har förutom sin polisutbildning även en gedigen konstutbildning bakom sig både som utövare och som konstvetare. 

Redan som liten ville hon bli konstnär. I sin ungdom arbetade hon bl.a. på Gustavsbergs ateljéer för storheter Stig Lindberg och Berndt Friberg. Men hon insåg att hon borde skaffa sig en ekonomiskt säkrare utbildning och valde polisyrket, där hon kom att stanna i 37 år. Men hela tiden utövade hon också konstnärlig verksamhet.

Med tanke på sitt intresse för konst var det självklart att hon skulle nappa på ett erbjudande att efterträda en kollega som utredde konstförfalskningar när han skulle pensionera sig. Det området ägnade hon sig åt under de sista 10 åren i tjänsten.  

Trots att konstförfalskning kommer på tredje plats när det gäller ekonomiska brott är det inget prioriterat brott i Sverige. Det finns inte ens som brottsrubricering. Hon berättade hur hon avundades brittiska kollegor. Vid London-polisen fanns en stor avdelning med många anställda. Heléne var den enda utredaren i Sverige.

Ofta var det auktionshus som hörde av sig när de stött på ett verk som de trodde kunde vara en förfalskning. Men Heléne kunde också själv söka efter misstänkta objekt på konstmarknaden. Hon hann med att avslöja många falska konstverk under sin tid, men mörkertalet är stort. 

Har man en amaryllismålning signerad Amelin hemma som en släkting köpt för några hundralappar på en bondauktion gör man klokt i att inte forska vidare i äktheten. Troligen finns det minst 500 sådana falska ”Amelin”-målningar i omlopp. En annan svensk konstnär som är populär att förfalska är Bengt Lindström. Man har lyckats beslagta 150 stycken i Sverige, men det finns skäl att tro att det finns långt fler, kanske tusentals målningar, speciellt utomlands.

 
 När det gäller konst är det viktigt att kunna styrka verkets proveniens, alltså kunna visa fram uppgifter om ägarhistoria och annat, t.ex. om verket varit utställt, beskrivet i en katalog e.d., intyg om äkthet m.m. 

En förfalskare som lade ned hela sin själ (eller vad man nu skall välja för ord) i att fixa till sådana uppgifter var Miklos, själv konstnär och konsthandlare, inflyttad hit från Ungern på 1970-talet Han kunde utnyttja utskick som han fått från ett museum och kunde utifrån det skapa intryck att han varit i kontakt med dem. Han klippte bort negativa uttalanden om ett konstverk som han bett en expert titta på och ersatte det med ett positivt som skulle styrka verkets äkthet. 

I sin ”fabrik” hade han också mängder med gamla oljor, fernissor, färger, pannåer och ramar m.m. – och förstås en massa förfalskningar Det var en person som Heléne stötte på många gånger. Det gäller ju att vara påläst när man är förfalskare, t.ex. att veta att masonitpannå inte användes före 1920-talet och att akrylfärg började användas först på 1960-talet.

Miklos var skicklig och kunde mycket, men han begick en gång ett misstag som verkar otroligt amatörmässigt. 

Det började med att Heléne uppmärksammade att det låg en annons ute på Blocket om en oljemålning av Viktor Vasarely. Den var enligt uppgift i annonsen värd 6 miljoner kronor men skulle säljas för 2–3 miljoner! Äkthetsintyg från Nationalmuseum i Budapest och Vasarelymuseet utlovades. Det hela verkade för bra för att vara sant. 

Det konstaterades att telefonnumret gick till Miklos. Det blev ånyo ett hembesök. Miklos ställde sig helt frågande och påstod att det inte var han som hade satt in annonsen och att han hade sålt den målningen för två år sedan till en privatperson i Ungern. När då en polis på plats ringde upp numret i annonsen svarade Miklos, som stod bredvid, i sin mobil i rena häpenheten. Men han var snabb med att hitta på en ny historia och lämnade faktiskt riktiga uppgifter om köparen. Denne blev inte glad när det efter undersökningar visade sig att målningen var falsk och alla intyg rena kollagen. 

En vän till Miklos lurades att låna ut pengar genom att själv ta ett lån med sin bostadsrätt som säkerhet. Miklos lovade att lånet skulle betala tillbaka så snart han sålt en George Braque-målning på Sotheby’s, som han sa att han skulle kunna få ett par miljoner för. Som bevis visade Miklos upp ett försäljningskontrakt från auktionshuset. Tiden gick men inga pengar kom. När vännen kontaktade Sotheby’s sa de att Miklos stoppat försäljningen och att det inte fanns något försäljningskontrakt bara ett inlämningskvitto. Nu fick vännen målningen som pant. Så småningom lämnade hon in den till försäljning till ett annat auktionshus, som då avslöjade att det var en förfalskning. Hon har med nöd och näppe lyckats behålla sin bostadsrätt, och  även om hon får rätt i högsta instans kommer aldrig att få tillbaka sina pengar.

Det här var bara två exempel på vad Miklos har gjort. Till slut ställdes han inför rätta och dömdes till – ett års fängelse! Samtliga hans förfalskningar som man hittat togs i beslag och finns nu hos polisen.

Heléne återgav en annan historia om en man som kom in på en Jirlow-utställning och visade upp en egen Jirlow-tavla föreställande en clown. Konstnären var på plats. Han utbrast ”Den där har inte jag gjort” och så målade han ett streck över duken och skrev dit ordet ”FALSK”. Ägaren, som hade köpt den i god tro, blev förstås ledsen. Jirlow tyckte synd om honom och hakade av en annan tavla på väggen och gav honom.

När det blev dags för Heléne att pensioneras fick hon ingen efterträdare. Så Miklos och andra förfalskare kan lugnt ägna sig åt sitt ”yrke”. De kan tjäna massor av pengar och åker fast på blir straffet lågt. Och Miklos ger sig nog inte. Helene berättade att hon och hennes man varit på vernissage och vem stötte de på där om inte Miklos!

Det här var bara en liten del av allt Heléne berättade. Det var spännande att höra, även om man som rättskaffens medborgare kan förarga sig över sig över att det går så lätt att komma undan som konstförfalskare.

På frågan om hur man undviker att luras av förfalskningar svarade Heléne att det säkraste är att köpa ny konst direkt av konstnären. Klokt och sympatiskt, för då stöder man också dagens konstnärer.

Efter pensioneringen kan Heléne ägna sig åt sin konst på heltid. Ett tema är inspirerat av hennes tid som ”konstpolis”.  Hon noterade när hon besökte auktioner vilka hutlösa priser modeväskor gick för. Nu gör hon kopior i keramik av sådana väskor. Prislappen sätts genom att hon tar bort några nollor från utropspriset för de riktiga väskorna. Hon fick visa upp några på Vårsalongen 2023.

Varma applåder till Heléne!

Birgitta Agazzi