Ordförande Inger Öhman och protokollförare Birgitta Agazzi.

Årsmötet avlöpte smidigt som vanligt. Alla i styrelsen sitter kvar, men vi fick glädjande nog ytterligare en medlem, Katarina Lundblad. Hon har tidigare varit sammankallande i valberedningen och är väl insatt i vår verksamhet. (Hon deltog självklart inte i nomineringen av själv.) Den tomma platsen i valberedningen intogs av mångåriga medlemmen Monica Wåglund. Båda hälsas välkomna. Det är livsviktigt för föreningens fortlevnad att det finns medlemmar som ställer upp i föreningsarbetet.

Efter årsmötet blev det underhållning i form av ett sång- och berättarprogram om Carl Michael Bellman framfört av Staffan Wikström och Puch Magnus Olsson, båda medlemmar av Par Bricole. 

Par Bricole är ett ordenssällskap som bildades 1779, där Bellman var medlem. Sådana sällskap var populära då. Det fanns seriösa ordnar som exempelvis Frimurarna och Timmermansorden. Par Bricole var lite lättsammare. Dess ändamål var: ”Att under muntra och anständiga tidsfördrif lindra lifvets besvärligheter och torftiga medmänniskors nöd.” 

Staffan Wikström.

Puch Magnus Olsson i Bellmanmundering.

Än lättsammare var det fiktiva ordenssällskap som Bellman instiftade, Bacchi Orden. Det hette i statuterna att ingen kunde bli medlem där, som inte minst två gånger hade legat redlös i rännstenen. Det är en godmodig drift med ordenslivet, som i sina värsta former var pompöst och uppstyltat.

”Bellman på krogen” kallade de sitt program. Vi fick följa Bellman i spåren på en krogrunda. Och krogar fanns det gott om på den tiden. Bara i Stockholm fanns det 700 med tillstånd plus ett stort antal lönnkrogar. Befolkningen uppgick då till runt 70.000, så man behövde inte gå långt för att hitta en krog. (Motsvarande siffror för i dag är runt 12.000 krogar med en befolkning på runt 1 miljon.) Det var nästan uteslutande män som var krogkunder på 1700-talet. Men de som drev krogen, det oftast var kvinnor. Det var ett sätt för fattiga änkor att skaffa sig en inkomst. Man drack inte bara på krogen utan man åt också. 

Staffan visade bilder och berättade, ja inte bara det. Han kunde recitera långa Bellmantexter utantill. Imponerade! Puch Magnus sjöng livfullt och ackompanjerade sig på en luta, som likande det instrument som Bellman själv trakterade, en cister.

Krogrundan började på Fiskartorpet. Det var ett värdshus på Djurgården, som låg intill Karl XI:s fiskarstuga, som fortfarande står kvar. I Epistel nr 71 besjunger Bellman stället. Här finns inget burleskeri utan allt är höviskt och idylliskt. Han inviterar Ulla på smultron, vin och en ”sprittande ruda”, och utbrister hänfört:

Ä’ke det gudomligt, Fiskartorpet – hvad?
"Gudomligt att beskåda!"
Än de stolta stammar, som stå rad i rad
med friska blad?
Än den lugna viken,
som går fram? ”Å, ja!”
Än på långt håll mellan diken
åkrarna -
ä’ke det gudomligt? Dessa ängarna?
”Gudomliga, gudomliga!”

Vi drog vidare till Stallmästaregården. Någon visa förknippas inte med denna krog, däremot berättar Bellmans son Adolph i sin bok om fadern att denne en dag blev konfronterad där av ett antal personer som han hade porträtterat i några visor på ett mindre smickrande. sätt Nu ville de avporträtterade ge igen och det handgripligen. Men Bellman lät beställa in punsch och vreden lade sig. De märkte inte att Bellman smet i väg och lämnade notan kvar!

Även om vi inte besökte alla de 70 krogarna, så var de som Staffan och Puch Magnus tog upp många nog. Så jag måste göra en begränsning här. Ni som vill veta allt kan köpa Staffan Wikströms bok: ”Carl Michael Bellmans geografi.”

Men några krogar till kan vi kosta på oss att ta upp, t.ex. Första Torpet, som låg ”strax utom tull’n”, närmare bestämt Roslagstull, gemenligen då kallat Kattrumpstullen. Där finns en kopia av en Bellmansstaty som man tror att August Strindberg satt modell för, i alla fall för benen. Strindberg skröt om sina kraftfulla vader. Första Torpet besjungs i epistel nr 80. Den börjar lika pastoralt som den om Fiskartorpet.

Liksom en Herdinna, högtidsklädd,
Vid Källan en Juni dag,
Hopletar ur gräsets rosiga bädd
Sin prydnad och små behag.
Och ej bland Väpling, Hägg och Syren,
Inblandar Pärlors strimmande sken,
Innom den krants i blommors val,
Hon flätar med lekande qval.

Men så spårar festen ut. Mollberg ramlar av stolen och Ulla spiller öl på sin kjol, drar den över huvudet och tumlar snart runt i gräset med Mollberg. Slutraderna lyder:

Men Ulla, kullstjelpt som en Fru,
Med Mollberg hon snarkar ännu.      

Bellman som Per Krafft såg honom.

Alfred Nyströms staty av Bellman – med Strindbergs vader. 

I epistel nr 9 på kaffehuset Thermopolium Boreale går det glatt till med sång och dans. Så det är nog inte bara kaffe i kopparna. Den börjar så här: 

Käraste bröder, systrar och vänner,
si, fader Berg, han skrufvar och spänner
strängarna på fiolen,
och stråken han tar i hand.

Och slutar lika muntert:

Käraste bröder, här är behag:
här är musik och flickor hvar dag,
här är Bacchus buden,
här är kärleksguden,
här är allting - här är jag.

Men alla kroggäster hade inte gott ölsinne. I epistel nr 45 får vi höra hur illa Mollberg råkade ut på krogen Rostock i Gamla stan. Den börjar så här: 

Tjänare, Mollberg, hur är det fatt?
Var är din harpa, var är din hatt?
Ack, hur din läpp är kluven och stor!
Var har du varit? Svara, min bror!

Och Mollberg förklarar:

Jag satt och spelte nykter och sur
Drottningens polska i Polen, G-dur;
runt kring mig satt förståndiga män;
den drack ett stop, ett halvstop drack den.
Men hur var det fatt,
slog en av min hatt,
en ann sad' åt mej:
vad fan angå dej
Polens affärer? Pling plingeli plång.
Spela ej polska men lär dig en gång
ha tand för tunga. Pling plingeli plång.

Ännu sorgligare låter det i epistel 23 när Fredman ligger utanför krogen Kryp-in vid Järntorget. Han mår så dåligt att han önskar att han inte hade fötts:

Ack, du min moder, säj vem dig sände
just till min faders säng!
Du första gnistan till mitt liv upptände;
ack, jag arma dräng!
Blott för din låga
bär jag min plåga,
vandrar trött min stig.
Du låg och skalka;
när du dig svalka,
brann min blod i dig.
Du bort haft lås och bom
för din jungfrudom.

Och klagan fortsätter. Men så öppnas krogen och tröst finns inom räckhåll, och det slutar med att han hyllar både mor och far.

Nå så gutår, jag vill mig omgjorda,
ragla till bord och stop.
Nu ska de styva leder bliva smorda,
smorda allihop.
Hurra, kurage!
Lustigt, bagage!
Friskt i flaskan, hej!
Nu är jag modig,
tapper och frodig,
och jag fruktar ej.
Ännu en sup ell' par!
Tack, min mor och far,
tack, min mor och far!

Här ser vi Elis Chiewitz’ illustrationer från 1820-talet. Mowitz på Rostock  t.v. och Ulla Winblad t.h. 

Som sagt, många andra krogar nämndes, många andra visor sjöngs. Det får vi gå förbi här. Men vi skall i alla fall nämna extranumret, epistel nr 67 till Mor på Tuppen, en krog som låg på Skeppsholmen. Den framförde Staffan och Puch Magnus tillsammans.

Fader Movitz, Bror!
Spänn igen dina skor,
Kom tag ditt Valdthorn. - Jo kära Mor.
Stampa takten och blås,
Vickla fram ditt krås,
Och stå ej som en gås;

Det blev förstås varma applåder till dem båda. Så härligt att få uppleva en av våra mest älskade nationalskalder på detta sätt. 

Birgitta Agazzi