Intresset för att besöka K.A. Almgrens sidenväveri och museum var så stort att vi fick ta det i två omgångar. Vi hälsades välkomna av guiden Tove Karlsson.

Denna inrättning är norra Europas äldsta bevarade sidenväveri. Den ligger på Repslagargatan på Södermalm. Huset byggdes 1862 med intilliggande byggnader som fabrikslokaler. Men själva verksamheten startade tidigare, 1833, då höll den till vid Mosebacke. 

Grundaren Knut August Almgren (1806–1884) började sin bana som16-åring i en annan sidenfirma, där hans bror var delägare. Han var säljare där och som det visade sig en mycket god sådan. Men han drabbades av tbc och skickades till Frankrike för behandling. Under sin vistelse där kom han till Lyon, ett mecka för sidenindustrin. Där hade just jacquardvävstolarna tagits i bruk. Dem ville fransmännen ha för sig själva, men den driftiga Knut August hade lärt sig franska och lyckades övertyga de ansvariga att han var fransman så han fick se dem. Inte nog med det. Han kom över några och smugglade hem dem till Sverige. 

Tove demonstrerade en halvmekanisk, handdriven jacquardvävstol. Det epokgörande är hålkorten som styr det hela. Det ses faktiskt som föregångare till datorn. Hålen i kortet styr vilken tråd som skall föras in i väven. På så sätt behövs bara en trampa, med traditionella vävstolar krävdes fler trampor och dessutom extra personer som lyfte trådarna för hand. Hålkorten sätts ihop till en kedja, som kan vara flera hundra kort lång. De bildar en s.k. mönsterrapport, som sedan upprepas i hela väven.

Mönsterblad. Underlag till hålkorten.

Mönsterblad och ett tygprov.

Silkestrådar är ju tunna och det kan vara 10.000 trådar i varpen, alltså den längsgående tråden i väven. I dag klarar man av att väva ca 1 meter om dagen. Den arbetsinsatsen är en delförklaring till att siden är ett så dyrt och exklusivt material. En annan faktor är att det inte är lätt att odla silke. Det kommer ju från silkesmaskens kokonger. En kokong består av en tråd som kan vara 1.600 meter lång. Silkesmaskar äter bara blad från mullbärsträd. Dessa trivs bäst i subtropiska zoner. Det gjordes ihärdiga försök på 1700-talet att odla mullbärsträd i Sverige, men det gick inget vidare. 

Almgrens verksamhet innebar en uppryckning av sidenproduktionen i Sverige. När den var som störst, på 1870-talet, hade han 280 anställda i fyra fabrikslokaler. De flesta var kvinnor. Man började som lärling vid sexton års ålder och fick börja väva när man fyllt arton. Väverskorna arbetade på ackord, och målet var att väva 30 dukar eller sjalar i veckan. Det klarade man inte alltid. Förutom vävning fanns andra moment som att spola, varpa, vinda och nysta tråden och att göra fransar och sömma. Man höll sig som regel vid en enda syssla. Alla inblandade var viktiga och stolta över sitt yrke.  Det fanns då som i andra fabriker också barn anställda, från 12 år och uppåt, som fick utföra enklare sysslor. Arbetstiden var 12 timmar måndag till fredag och halv arbetsdag på lördagen. 

De större vävstolarna.

En modell av fabriksområdet.

Den största produkten var sidensjalar, som var huvudbonad för många kvinnor, i synnerhet på landet, från 1700-talet till 1800-talet. En sidensjal var dyr, så den vårdades ömt och kunde gå i arv. Det var en populär gåva som en friare gav till sin tilltänkta. Om en flicka accepterade gåvan förväntades hon svarade ja, och därför kallades den ofta ”ja-sjal”. Det var ett finplagg som användes både i kyrkan och i andra sammanhang när man ville vara fin. I kyrkan dög bara svart sjal. Men det fanns en smart variant, som var svart på ena sidan och i en annan färg på andra sidan. En annan säker säljare var och är fortfarande ordensband.

Sjalar.

Ordensband.

Man vävde och väver än i dag också på beställning, och många slott och institutioner har möbeltyger från Almgrens, t.ex. Stockholms slott, Waldemarsudde och Nordiska kompaniet. År 1874 blev Almgrens kunglig hovleverantör. Almgrens visade upp sina produkter på alla de världsutställningar som ägde rum på 1800-talet. 

Oscar I vävd i siden. En ”kringprodukt” på en utställning.

Prov på sidentyger.

Efter grundarens död 1884 tog sonen Oscar över. Snart började efterfrågan minska på sidenprodukter. Än knaggligare gick då driften efter Oscars död togs över av en tidigare kontorsanställd Victor Brattberg. Man breddade verksamheten genom att starta olika bolag, t.ex. en kappfabrik, en konfektionsfabrik och en kravattfabrik.

Men tekokrisen kom att bli slutknäcken och 1974 stängdes det hela ned. Klokt nog började man inte riva ut allt utan lät det stå som det var. En ny Oscar Almgren kom 1991 och väckte sidenfabriken ur dess törnrosasömn. Vävstolarna togs i bruk. År 2002 ombildades verksamheten till en stiftelse och ett museum inrättades 2025 på vinden. År 2020 byggnadsminnesförklarades Almgrens sidenväveri och 2024 utsågs det till årets arbetslivsmuseum. 

Med i förmiddagsgruppen var en ättling till C.A. Almgren, Ebba. Han är hennes farmors farfar. Märkligt nog hade hon aldrig tidigare aldrig varit på väveriet. ”Det talades inte så mycket om det hemma”, berättade hon. Men hon mindes släktens sommarnöje Svindersvik, som dock såldes 1949 till Nordiska museet. 

                                     
K.A. Almgrens barnbarns barnbarn. Bakom skymtar anfäderna.

 
Vi dröjde oss kvar en stund för att se mer på allt om visades i det jättefina museet. Men så kom eftermiddagsgruppen och vi fick ge plats för den. 

Varmt tack till den tålmodiga guiden Tove.

Birgitta Agazzi