Vår föredragshållare på månadsmötet i maj, Mårten Rosenqvist, är professor emeritus i hjärtsjukdomar och har också varit Förste Livmedikus. Det låter spännande, men detta fick vi inte höra något om denna gång. I stället ägnade han sitt föredrag åt ett av sina sidointressen, nämligen konst. Han är mycket engagerad på det området, och förestår Svenska Läkaresällskapets Porträttsamling, med den fina titeln ”Vårdare”.

Temat var ”Sjukdom i svensk konst”. Det kan tolkas på olika sätt. Mårten tog upp två teman. Dels hur sjukdomar påverkar konsten. Dels hur sjukdom framställs i konsten.

När det gäller sjukdomar, är kanske psykiska sjukdomar det man mest tänker på i detta fall. Mårten citerade en icke namngiven konstnär som sagt ”Det räcker inte med att vara konstnär man måste vara galen också.” Kanske var det en icke-galen konstnär, som tyckte sig förbisedd. Nåväl, man har faktiskt försökt studera huruvida sjukdom påverkar konstnärskap. 

En som intresserat sig för detta var den framstående kirurgen Philip Sandblom, rektor magnificus för Lunds universitet 1957–1968. Han var också konstsamlare. År 1958 gav han ut en bok i ämnet, som kommit i åtskilliga upplagor: ”Skapande och sjukdom. Hur lidande påverkar litteratur, konst och musik.” Mårten kom i kontakt med Sandblom under sin studietid och kom att dela hans intresse för konst och sambandet konst och sjukdom. 

I sitt föredrag höll sig Mårten till svenska konstnärer. Han visade en lista över sådana som fått en psykiatrisk diagnos. Det var t.ex. Ernst Josephson, som led av schizofreni. 

 
 
Han hade svåra vanföreställningar och vistades av och till på hospital. Man kan jämföra hur hans stil ändrades av sjukdomen. Det till höger är från 1889, den ´”sjuka” perioden”.

 
 
Även Åke Göransson, en av de s.k. Göteborgborgskoloristerna, har senare diagnosticerats med schizofreni. Senare delen av sitt vuxna bodde han hos sin mor, som fick försörja honom. Han målade men ville aldrig visa upp något. Av en ren slump hittades hans verk i moderns kökssoffa, och de kom att väcka sensation. Själv var han då för sjuk för att förstå det hela.

Lena Cronqvist togs in på mentalsjukhus efter en graviditetspsykos och har skildrat hur liten en patient kan uppfatta sig i förhållande till de mäktiga läkarna.

Åke Göransson: Självporträtt.                                       Lena Cronqvist.

Så till svenska konstnärer med kroppsliga sjukdomar. Han tog bl.a. upp Tobias Sergel, som led av gikt. Bilden nedan visar en svårt plågad person som stöder sig på en käpp. Nils Dardel led av ett allvarligt klaff-fel, som blev hans död. Han var också en dandy och bisexuell. Målningen ”En dandys död” har lockat till många tolkningar.

 
 
Andra konstnärer som Mårten tog upp var Ivar Arosenius, som led av blödarsjuka och dog bara 30 år gammal. Bruno Liljefors led av s.k. nervvärk. Helmer Osslund drabbades av Parkinsons. Prins Eugen fick starr, Sven X-et Erixon fick en stroke men lärde sig måla med vänster hand. Alla är konstnärer som var oerhört produktiva och som man knappast förknippas med sjukdom.

Slutligen två bilder som illustrerar hur sjukdom framställs i konst. 

 
 
Det ena, ”Sjukhussal” eller ”Ronden” är av Hilding Linnqvist, förmodligen ett minne av en sjukhusvistelse. Det allvar över det hela men inte skrämmande snarare något högtidligt. Och så den förtjusande ”Konvalescenten” av Helena Scherfbeck. Lite medtagen ser hon ut den lilla men det finns hopp om tillfrisknande, och den spirande kvisten tolkas som en symbol för detta. Scherfbeck var visserligen från Finland men finlandssvenska, och dessutom får man nog säga att hennes stor genombrott kom när hon ställdes ut i Stockholm 1937, så vi enades om att hon platsade i denna kavalkad. 

Blir man en bättre läkare om man studerar konst? Det hade några forskare försökt att utröna genom att låta en grupp medicinstuderande få en konstkurs på 20 timmar och jämföra deras medicinska studieresultat med dem hos en grupp som inte fått någon sådan kurs. Jo, det verkar så. En annan undersökning visar inte oväntat att man bli en mer empatisk läkare om man också ägnar sig åt konst och humaniora. Enligt Mårten var hans förebild Philip Sandblom ett tydligt exempel på det. Vi åhörare, som ju bara mött Mårten som föreläsare, kan bara gissa att hans konstintresse gynnat hans patienter.

Mårten fick också frågor, bl.a. om Strindberg, som ju också var bildkonstnär. Jo, han led nog av många diagnoser trodde Mårten, vilket förstås påverkade honom både som författare och konstnär. Vidare en fråga om thinner kanske gjorde många konstnärer snurriga. Njae, troligen inte, även om det inte är hälsosamt att andas in för mycket av den varan.

Vi tackade Mårten för detta givande föredrag med en varm applåd. 

Birgitta Agazzi