Oj, oj. Ibland tjorvar det till sig. Inte nog med att vi hastigt blev tvungna ställa in besöket på Storholmen som vi tänkt som en fin avslutning på vårens aktiviteter. Restaurangen vi skulle ha ätit lunch på hade drabbats av vattenskador. Nåja, vi hittade ett annat studiebesök som ersättning. Det var bara det att jag som skickade ut inbjudan skrev att det var Gustavsbergs porslinsmuseum. Men det var ju porslinsfabriken vi skulle till. Stor förvirring uppstod hos oss alla som stod och väntade utanför museet. Det är två helt skilda verksamheter både till organisation och placering.

Nåja, till sist kom vi rätt. Vår guide Marie Bohjort berättade att fabriken har alldeles nyrenoverade lokaler. Allt var ännu inte riktigt klart. Egentligen skulle det inte vara någon verksamhet den här dagen, men Marie hade kallat in personal som satt vid olika arbetsplatser och visade hur tillverkningen går till.

Gustavsbergs porslinsfabrik har ju en gammal historia och kan nästa år fira 200-årsjubileum. Det har varit flera ägarbyten och även ändring av verksamheten. Tidigare tillverkade fabriken även sanitetsporslin, men den verksamheten har övertagits av ett annat företag. I den nuvarande fabriken tillverkar man i stort sett bara hushållsporslin och krukor. Allt sker mycket hantverksmässigt.

Det är den enda porslinsfabrik i hela Norden som tillverkar hushållsporslin i benporslin. Det är ett särdeles vackert och hållbart porslin, som därför uppskattas mycket av restauranger. Det görs av en lera som till stor del består av aska från djurben. Många moment sker för hand. Inte undra på att en tallrik kan kosta runt 600 kronor. ”Vi kan inte tävla med Ikea i fråga om pris”, sa Marie, ”men i kvalitet är vi unika.”

Vi såg hur en man tog en klump lera och drejade den till en tallrik. Sedan sätts den på tork. Sedan putsas den. Så bränns den för första gången i cirka 24 timmar i omkring 1200 grader. Därefter skuras, alltså slipas den. Så är det dags för stämpling. Varje produkt stämplas med den traditionella Gustavsbergsstämpeln med årtal. 

Ett lejon av Lisa Larson.

Det finns gipsformar för koppar och muggar. Men även här krävs att vissa hantverksmoment. Särskilt krävande är ditsättandet att hänkeln, alltså örat, på en kopp. Det skall först gjutas, sedan avpassas för varje modell, putsas och sättas dit på exakt rätt sätt. 

                                               

Därefter är det dags för dekor. Två målerskor satt och dekorerade med hjälp av en fin pensel. Det gäller att vara säker på handen och veta hur man blandar till färgen rätt. Den ena målerskan var en ung flicka, som var där som lärling. Hon hade gjort en tallrik med en liten katt på skoj, och vi tyckte alla att det borde sättas i produktion. Vem vet, kanske vi en dag får se det i butiken.

Vid ett annat bord satt en dam och applicerade bladmönstret på det populära porslinet ”Berså” med hjälp av färdigtryckt dekor på gelatin på papper. Varje litet bladranka sätts dit för hand. 

                                    
 
Fabriken tillverkar också den berömda Milleskrukan. ”De skriker nu efter fler krukor”, sa Marie, ”och vi gör allt vi kan för att leverera.”

Till slut är det sortering. Den är mycket sträng. En del kasseras. Det som får helt godkänt går till lagret för vidare försäljning av återförsäljare, bland annat till Japan. Det som bara har ett smärre fel klassas som andrasortering och säljs till reducerat pris i den egna butiken.  

Jag har säkert glömt något moment, för allt som allt brukar varje produkt hanteras minst 40 gånger. 

Vi kunde gå runt i butiken och njuta av allt vackert porslin, däribland många klassiker:”Allmoge”, ”Berså”, ”Dresden”, ”Fem Myror”, ”Prunus”, ”Sommar”.

 Varmt tack till Marie och hennes medarbetare. 

Den som vill kan också se på ett referat från en Zoom-föreläsning med Kjell Lööw, tidigare chef för Porslinsmuseet, från 2021 om Gustavsbergs porslinsfabrik. Klicka på den här länken. 

Birgitta Agazzi