Vädergudarna var på bättre humör nu än på förra vandringen. Det var visserligen mulet men milt, och många fick lätta på klädseln under promenaden.

Denna gång var det konsten på Djurgården vi skulle se på. Ja, inte hela Djurgården förstås, det hade blivit för mycket, utan Marie hade valt ett lagom stort område.

Vi började utanför Nordiska museet och kunde beundra den imponerande byggnaden, som ser ut som ett renässansslott. Turister har svårt att förstå att det inte ursprungligen har varit ett palats, berättar Marie. Men det byggdes faktiskt som museum. Det var Artur Hazelius, han som också grundade Skansen, som låg bakom det. Det tog sin tid att bygga, men delar var klara till Stockholmsutställningen 1897. Helt klart var det 1907. Arkitekt var Isak Gustaf Clason. Materialet i fasaden är granit från Stockholm, sandsten från Roslagen och kalksten från Öland. Huvudentrén är lika imponerande som huset. Över portalen finns skulpturer av Carl Eldh, bl.a. ett trekantigt överstycke med moder Svea på sin tron och fram till henne ser man folk komma med gåvor till museet. Över detta stycke står Oden, den allvetande. En charmig detalj är ekorrarna som klättrar på överstyckets kanter. De symboliserar förstås samlandet.

Vi såg också på den nya entrén på baksidan, som invigdes i somras. Marie visade hur skickligt arkitekten Lone-Pia Bach löst sin uppgift. Det är inte ett brutalt hål i fasaden utan en utbyggnad i form av ett långt valv, som öppnar sig på ett inbjudande sätt. Det är mjukt böljande pelare i ek och vackert mönstrade väggar i rostigt stål och glas. Här har man en entré med mänskligare mått än på framsidan. Det är praktiskt med ytterligare en entré, som dessutom ligger bekvämt till för besökare från Junibacken och Vasamuseet. För den konstnärliga utsmyckningen svarar Outi Pieski. Hon har inspirerats av de samiska samlingarna i museet. Väggarna anknyter till mönster i samiska dekorationsband och taket återger mönstret på en samisk sked. Hon kallar sitt konstverk "Two Directions", alltså 'två riktningar'. Det anspelar på diskussionen om museiföremål skall återföras till sina ursprungliga platser (alltså ut), eller om de skall bli kvar där de är för att flera skall få möjlighet att se dem (alltså in).

På gården kan barn klappa och klättra på en hundskulptur av Eva Fornåå. Den föreställer en lapphund, Sickis, som skänktes till Hazelius. Meningen var att den skulle dödas och stoppas upp och ingå i samlingarna. Men det hade inte Hazelius hjärta till, så Sickis fick leva som hela personalens lilla kelgris.

Marie pekade också ut de två ryttarstatyer som står nära museet. Den ena alldeles utanför entrén föreställer Karl X Gustav. Genom en insamling ville några skapa ett monument över tåget över Stora Bält 1658. Samtiden tände inte riktigt på idén. Att fira en seger över danskarna verkade svära mot den nordiska tanken, som då var stark. För att göra det billigare föreslogs att man kunde göra en kopia av den staty av Karl X Gustav som fanns Malmö. Men då ilsknade skåningarna till, berättade Marie. "De där snåla stockholmarna, de har väl råd med en egen staty", sa man, och så fick det bli. Uppdraget gick till Gustaf Malmquist, som fick mycket skäll för sitt verk. Hjälmen och vapenrocken var fel. Och kungen vrider på kroppen, så att man från ena sidan bara ser ryggen. Men hästen gillade man. Den såg stark nog ut att bära upp den välväxta kungen, vilket berodde på att Malmquist hade valt en bryggarkamp som modell. Statyn skulle varit klar till 250-årsdagen av den historiska händelsen, men den restes först 1917.

Den andra ryttarstatyn på andra sidan Djurgårdsvägen nära Biologiska museet föreställer Karl XV, utförd av Charles Friberg. Den är rest några år tidigare, 1909. Man kan ju undra varför Karl XV fick en ryttarstaty, han var ju ingen krigare utan mera känd som kvinnotjusare. Men han gillade att rida på Djurgården. Marie pekade ut hur de två statyerna skilde sig åt. Den här statyn är "lättare" och har mera fart över sig än den över Karl X Gustav. I hela Sverige finns det för övrigt bara 10 ryttarstatyer förställande kungar. En god gissning enligt Marie är att det inte kommer att resas flera.

Vi såg förstås också på Vasamuseet, ritat av arkitektparet Nils Göran Månsson och Marianne Dahlbäck. Det är rustikt i betong, trä och koppar, material som anknyter till den varvsverksamhet som bedrevs här på Galärvarvet ända fram till 1969. Formen anspelar på själva skeppet. En fin detalj är en kopia av Vasas master på taket. Där Vasa kapsejsade var vattnet så grunt att masterna stack upp som en förarglig påminnelse om detta misslyckade projekt. Masterna kapades därför snabbt. Men mastkopiorna på taket visar hur högt skeppet var med en stormast som nådde drygt 52 meter upp.

Så drog vi vidare och såg på det värdiga Estoniamonumentet av Miroslaw Balka. Det är ett öppet rum i form murar, som ses som en fortsättning av kyrkomuren. På väggarna finns namnen på de 852 omkomna med undantag för ett fåtal, vars efterlevande avböjt publiceringen av namnet. I mitten står ett träd med en ring nedtill med en järnring där koordinaterna till förlisningen är inristade. När man står omgiven av dessa namn inser man påtagligt vidden av denna katastrof.

Vi vandrade vidare, kastade en blick över vägen på Wicanderska villan. Det var den stormrika korkhandlaren Hjalmar Wicander, som gav namn åt huset. Under många år höll institutionen för folklivsforskning till här, och Marie berättade att hon hade haft lyckan att studera i detta hus, präglat av både barock och jugend.

Vid ingången till parken finns den ståtliga portalen, bl.a. kallad Blå porten, vilket påminner om att det låg ett värdshus i närheten med detta namn. Det hade inte det bästa ryktet, men det var knappast bättre med de andra krogarna på Djurgården. Det skvallrar öknamn om som "Fyllan" (utanför Biologiska museet) och "Dunderhyttan" (Hasselbacken).

Vi såg också på statyn "Orfeus" av Theodor Lundberg. Marie påminde oss om myten om den olycksdrabbade gestalten. Med sitt nedböjda huvud har Lundbergs staty ett helt annat inåtvänt uttryck än Milles Orfeus-staty utanför Konserthuset.

Det finns gott om praktfulla villor på Djurgården. Marie berättade om en som vi passerade på vår väg, Byströmska villan, som den framgångsrika skulptören Johan Niclas Byström lät uppföra åt sig för att ha någonstans att bo de korta perioder han vistades i hemlandet. Lite senare blev villan bostad åt prins Carl, bror till Gustav V. På 1920-talet såldes villan till Spaniens kung och är sedan dess residens för spanska ambassadören.

Mittemot Liljevalchs konsthall stannade vi till vid skulpturen "Fången viking" av John Börjesson. Fången men inte besegrad, påpekade Marie. Ett typiskt exempel på dåtiden nationalromantiska konst. Tvärs över vägen på en kolonn invid konsthallen såg vi "Bågskytten" av Milles. Han står på en örn som en symbol för hur människan besegrat naturen, och den spända bågen ses som en symbol för människans strävan efter framsteg.

Vi passerade Hasselbacken och kastade en snabb blick upp mot Bellmansstatyn av Alfred Nyström. Marie uppmanade oss att vid tillfälle studera den närmare. Skulptören har förstått att vackra vador var något man briljerade med på 1700-talet. Just de här vadorna tillhörde faktiskt August Strindberg. Han var god vän med skulptören och satt modell för skulpturen.

Vi gick så in i Djurgårdsstaden, denna trähusidyll, som fortfarande är bostäder. Ett av huset på Långa gatan kallas Bellmanshuset. Skalden har nog inte bott där, men episteln "Elegi över slagsmålet på Gröna Lund" förknippas med detta hus. Djurgårdsstaden inrättades för att ge bostäder åt båtsmän och kallades förr Båtsmansstaden. Det finns många fina detaljer att beundra. Helt stilenligt har man här den klassiska Stockholmslyktan som gatubelysning. Hela området ett kulturminnesmärke.

Vi slutade vår tur utanför Skansen vid statyn av David Wretling över "Djurgårdskalle" och hans partner "Emma". Detta par spelade och sjöng på denna plats i trettio år. Statyn var färdig redan 1934, samma år som Kalle avled, men den restes först 1984. Då hade kåsören Kardemumma länge propagera för den och han fick uppleva glädje att avtäcka den.

Ja, det var många detaljer, men ändå inte allt som vår duktiga guide Marie tog upp. Du som inte varit med, och som orkar gå, uppmanas att komma med de tillfällen som erbjuds framöver. Det är så lärorikt.

Birgitta Agazzi