Så därför blev det en riktig musikalisk teaterföreställning med Anna-Lena Hemström och Mulle Holmqvist, som framförde ”Som ett jävla solsken” fritt efter Fatima Bremmers biografi om journalisten m.m. Ester Blenda Nordström. För manus och sångtexter svarade Lotta Grut, och Mulle Holmqvist stod för musiken.

Ester Blenda Nordström, född 1891, var en märklig person. En orädd, kanske man kan säga våghalsig, kvinna. Hon var en av de första  kvinnliga journalisterna. De arbetade lite i motvind och fick t.ex. inte sitta ihop med sina manliga kollegor. Men Ester Blenda och andra ”pennskaft” såsom Elin Wägner stod på sig, och Ester Blenda blev en uppskattad reporter. Hon har gått till historien som vår första wallraffare, då hon sökte plats som piga på en bondgård under taget namn. Meningen var att hon skulle undersöka varför så många unga kvinnor hellre valde att emigrera till Amerika än att ta plats som piga. När man läser hennes artiklar förstår man varför. Det var ingen ljus bild hon målade upp. Det blev också en bok och en pjäs av det hela. Bonden på gården blev ursinnig. Han menade att det gick att identfiera gården och gav ut en motskrift.

Ett annat projekt var att beskriva samernas situation, och under ca ett år arbetade hon som vandrande nomadlärare, och för att klara det lärde hon sig finska! Det verkade ha varit en lycklig tid. Även detta projekt gav upphov till en bok.

Hennes kunskaper i finska gjorde att hon skickades iväg till Finand 1917 för att samla in uppgifter om den svåra svältsituationen där. Tack vare hennes artiklar skickades masssor av mat till broderfolket.

Hon var också i Amerika, först Syd-Amerika, sedan USA. Dit reste hon som de fattiga emigranterna gjorde i tredje klass och fick pröva på hur det var att blir ”besiktad” vid ankomsten till New York. Hon råkade senare ut för att bli rånad, men gav inte upp. Av luffare lärde hon sig hur man reser gratis med tåg genom att lägga sig under en tågvagn över bromsstängerna, ett fullkomligt livsfarligt sätt att resa. Hon hankade sig sedan fram på diverse påhugg. Boken som beskriver detta blev precis som de förra böckerna en publiksuccé.

Ytterligare en kontinent hann hon med – Asien. Hon lyckades förmå upptäcksresanden René Malaise att fria, och på så sätt fick hon komma med på hans nästa expedition till Kamtjaka. Dessförinnan hade hon rest runt i Japan, och kunde bl.a. rapportera från en jordbävning. Det blev böcker även av detta.

Vid sidan av dessa resereportage skrev hon böcker om en kavat pojkflicka, Ann-Mari, som av eftervärlden har setts som en förebild till Pippi Långstrump.

På sin tid var Ester Blenda uppskattad och en riktig kändis, som frotterade sig med andra kändisar. Hon hade länge haft olika krämpor, som hon försökte bota med alkohol, och festandet gjorde det inte bättre. Mot slutet av sitt liv blev hon utfattig. Hon dog 57 år gammal. In i det sista stod hennes hennes vän – och käresta  får man förmoda – Carin Waern Frisell vid hennes sida.

Det var härligt att se hur skickligt Anna-Lena Hemström kunde gestalta denna oroliga och obändiga kvinnas levnadsöde. Och Anna-Lena levandegjorde inte bara Ester Blenda utan även andra viktiga personer i hennes liv, som Carin Waern Frisell, Elin Wägner, René Malaise, oroliga anhöriga, redaktionschefer m.fl. Musiken ackompanjerade det hela på ett kongenialt sätt.

Vi var många i publiken som hade läst boken ”Ett jävla solsken” av Fatima Bremmer, men man fick god lust att läsa om den och framför allt att läsa Ester Blendas egna böcker. Det går utmärkt nu, för det nyväckta intresset för henne har gjort att böckerna har kommit ut i nyupplagor. Här några titlar: ”En piga bland pigor”, ”Kåtornas folk”, ”Byn i vulkanens skugga”, ”En rackarunge”.

Birgitta Agazzi