Höstterminens första vandring var en konstvandring i Gamla stan med guiden Marie Andersson, välkänd för flera av oss. Hon har visat oss Stockholms offentliga konst många gånger, senast på Djurgården i maj. Vädret är ju inte oviktigt när man vandrar runt. Då i maj var det smällvarmt. Hade vi förlagt vandringen i september till veckan före hade vi återigen fått uppleva stekande sol. Men nu var det höst, och det fick vi som gick på vandringen den 11 minsann pröva på. Det började med duggregn och slutade med spöregn. Den extra vandringen som vi lagt in till den 10 var det uppehåll om än mulet. 

Gamla stan, den kan väl alla stockholmare utan och innan, tänkte Marie. Men det visade sig att det är inte riktigt så. Det finns alltid sådant som man inte uppmärksammat tidigare, trots att man gått här många gånger. 

Vi samlades utanför Storkyrkan vid statyn ”Olaus Petri”. Marie fick lov att dölja sin lilla högtalare, för sådana är inte tillåtna runt slottet, där det vimlar av turistgrupper var och en med sin guide. I smyg kunde hon sätta på den då och då. Statyn kom på plats 405 år efter Olaus Petris födelse. Givetvis var avsikten att den skulle ha varit färdig till 400-årsdagen. Den är utförd av Theodor Lundberg, en av mest anlitade konstnärerna i den offentliga miljön, berättade Marie. Jag måste erkänna att trots att han nämnts vid andra konstvandringar så har hans namn inte fastnat i minnet. Nu har jag fått upp ögonen för honom. Bland många verk kan nämnas ”Moder Svea”, som tronar högst upp på Riksdagshuset, och ”Gosse lekande med svan” på Djurgården i Stockholm samt två andra som vi snart kommer till. 

Olaus Petri var ju vår första och största reformator. Han studerade för självaste Luther, och när han återvände till Sverige predikade han den nya läran, till stor förtret för många. Men han stöddes av Gustav Vasa, som hade fattat vad det betydde för honom med större makt för kungen och framför allt ekonomiskt genom att kyrkans alla egendomar skulle tillfalla kronan. Den nya läran innebar också att Guds ord skulle spridas på folkspråken, i vårt fall svenska. Det är också Olaus Petri som ligger bakom den första bibelöversättningen till svenska. År 1526 kom Nya testamentet ut, och den översättningen kom att få så stor betydelse för svenska språket att gränsen mellan fornsvenska och nysvenska sätts just till 1526. Lite märkligt är det då att den minnestavla över reformationen som sattes upp på kyrkans vägg i mitten av 1700-talet bakom Olaus Petri är skriven på latin! Ja, ja, det tog sin tid innan svenskan dög till allt. Som ett led i reningen från ”papistisk vidskepelse” under reformationen, revs ett Maria-kor, just på den sidan av kyrkan. Fortfarande kan man dock i stenläggningen se hur stort koret var. 

 
 
Så vände vi oss åt andra hållet och lyfte blicken mot ”Obelisken”. Den är nästan 30 meter. Den kom till som en gåva från Gustav III till Stockholms borgerskap för, som det heter, ”dess vakthållning” under ryska kriget 1788–1790. (Om jag minns rätt var Stockholm inte utsatt för något anfall, så man kan undra lite om vad denna vakthållning bestod i.) Kungen hann avlida innan obelisken kom på plats 1800. Det var sonen, den olycksalige Gustav IV Adolf, som såg till att så skedde. Och detta noteras på inskriptionen på obelisken. Det är faktiskt det enda kvarvarande minnesmärke i Stockholm där Gustav IV Adolf nämns. Över allt annars suddade man bort hans namn. Den obelisk vi ser på är inte den ursprungliga utan en kopia, som dit 2020. För originalet drabbades av det som andra statyer drabbats av: järnet inuti konstruktionen rostade. Kopian är i granit, men inte från Stockholm som den gamla utan av Bohusgranit. Den gamla vägde cirka 150 ton, och man kunde ju tro som icke-expert att den nya skulle göras lättare, eftersom det finns ett stort garage under Slottsbacken. Men icke, kopian är nästan dubbelt så tung, så det krävdes ordentligt med förstärkningar av marken. 

På Slottsbacken står också ”Karl XIV Johans ryttarstaty” av Bengt Erland Fogelberg. Det finns inte så många svenska ryttarstatyer, bara sju i Stockholm, varav fyra föreställer kungar. Den här statyn invigdes 1854 till 40-årsdagen av den svensk-norska unionen. Kungen själv hade då varit död i 10 år. Statyn stod tidigare vid Slussen och var under åren vänd åt olika håll. Än red kungen in i staden, än red han ut ur den. Sedan 2018 har statyn fått permanent placering på Slottsbacken, och den är nu vänd åt öster helt enligt konstnärens önskan. Marie berättade att änkedrottning Desideria vid sina dagliga ”promenader” i vagn alltid ville bese den och då med en suck fällde repliken ”Oh, qu’il est beau” (’Å, vad han är vacker’).

 Nästa anhalt var Borggården. De som gick vandringen den 10 kom tyvärr inte in där, eftersom det var avspärrat på grund av Riksdagens öppnande. Men vi som gick den 11 kunde se statyn av ”Kristina Gyllenstierna”, ytterligare ett av Theodor Lundbergs konstverk. Som vi lärde i Eva-Karin Gyllenbergs föredrag och också har hört från Marie tidigare är det en av de få statyer som föreställer en namngiven kvinna. Kristina Gyllenstierna är en av de stora gestalterna i svensk historia. Hon blev änka efter riksföreståndaren Sten Sture d.y. vid 26 års ålder. Andra kvinnor i hennes situation hade nog dragit sig tillbaka och levt i stillhet. Inte hon. Hon fortsatte makens frigörelsekamp mot Danmark och stod på barrikaderna. Fogelberg visar upp henne som en kvinna som är kampberedd med en kanon vid fötterna. Efter några månaders motstånd gick hon med på att kapitulera mot löfte om amnesti för sig och alla dem som stått på hennes sida. Hur Kristian Tyrann höll det löftet vet vi. Det slutade med Stockholms blodbad. Själv undgick hon halshuggning men satt fängslad i många år, bl.a. i det illaberyktade Blåtårn i Köpenhamns slott. Hon överlevde det och kunde så småningom återvända till Sverige. Statyn kom på plats 1912.

Så tittade vi på själva slottet. Det räknas med rätta som ett av barockens mästerverk. Marie uppmärksammade oss på all utsmyckning som finns på slottets fasad. Den är otroligt fint gjord. Hon har fått klättra upp på en byggställning och kunde då konstatera att t.o.m. örongången och hårslingorna på en av figurerna var utförda in i minsta detalj, trots att detta inte syns på långt håll. De flesta sockelstenarna är s.k. fjällhuggen sten, där varje fjäll, bara några millimeter stort, är hugget för hand! Materialet av gotländsk sandsten håller dock på att vittra. Därför pågår en renovering, som påbörjades 2011 och beräknas pågår till 2050! Det är ett jättearbete, för ambitionsnivån är hög. Kostnaden blir därefter, men om det slås ut på så många år så blir det 2 kr per skattebetalare. Det har vi råd med, eller hur? Ett så här stort stenprojekt har inte genomförts i Sverige sedan slottet byggdes. Tyvärr har vi i Sverige inte upprätthållit våra stolta stenhuggartraditioner, så nu måste man anlita danska hantverkare. Den gotländska sandstenen, som är för mjuk, har ersatts av en sandsten som bryts i Schweiz. Därifrån fraktas stenarna till Danmark för bearbetning och sedan till ett lager i Kumla, innan de kommer till Stockholm, där de förvaras i ett annat lager utanför slottet innan de kan sättas upp. Vissa moment måste sedan göras på plats. 

 
 
Vi gick så in i Bollhustäppan bakom Finska kyrkan, som för övrigt inte alls byggdes som en kyrka utan som en idrottslokal för adelsmän, ett s.k. bollhus. Ett tag var det också en teater. Men 1725 kunde Finska församlingen köpa huset och inrättade det som en kyrka. Men det Marie ville visa oss var den förtjusande statyn ”Järnpojke”, som kom på plats 1967, utförd av Liss Eriksson. Den är bara 15 centimeter hög och uppges vara Sveriges minsta offentliga monument. Gossen vänder sitt ansikte uppåt och på kvällen är han belyst av en liten strålkastare. Det ser ut som om han tittar på månen, och den kallas också ”Pojke som tittar på månen”. Skulten är alldeles blank för besökare utifrån klappar honom där i hopp om att få återvända till Stockholm. För säkerhets skull lägger de också en slant vid hans fötter. Dessa slantar samlar kyrkans personal in och lägger i kollekten. De får också motta vantar och mössa till gossen och brukar sätta på honom dessa vintertid.

Vi såg sedan på det mycket större verket, ”S:t Göran och draken” på Köpmantorget. Det är en kopia av en medeltida skulptur i Storkyrkan. Kopian restes 1912 med stöd av bl.a. korkfabrikören Wicander, en stor konstdonator på sin tid. Även här var Theodor Lundberg inblandad. Han övervakade kopieringen. Marie uppmanade oss att bese originalet i trä. Det anses vara Nordens främsta medeltida konstverk.

 
Vid Tyska stallplan finns ”Pojke bestiger häst” av Ivar Johnsson. Den restes 1956. På 1990-talet tyckte några slynglar att det var kul att spränga den plus fyra andra konstverk. Suck! Läs mera om sådan vandalism i referatet från månadsmötet i augusti. Klicka här. Statyn gick att laga. Mittemot kunde vi på husfasaden se en minnestavla över Carl Larsson. Det var hans födelsehus, där föräldrar ett tag drev ett nykterhetskafé, en dödfödd idé i en stad där superiet var utbrett. 

När vi kom till Järntorget kunde vi gå fram och hälsa på statyn ”Evert Taube” av Karl Göte Bejemark. Evert lyfter på sina glasögon och sägs spana efter en beställd taxi efter en sedvanlig sittning på Gyldene Freden i närheten. Fast, som Marie påpekade, det brukade mest var taxin som spanade efter Evert! Statyn kom på plats 1985 som en gåva av IKEA på företagets 20-årsdag. Somliga ondgjorde sig över att ett företag skulle bekosta offentlig skulptur men det är ju inget nytt. Tänk bara på den nyss nämnda Wicander. Vi kan väl glädja oss åt att företag som blivit rika på oss som kunder ger återbäring i form av konst. 

 
 
Regnet tilltog alltmer passande nog då vi steg ned på det nyinrättade ”Vattentorget” vid Slussen. Hela torget, som invigdes 6 juni 2024, är ett konstverk i sig, men det fick vi avstå från att se närmare på nu. Vi skyndade i stället in under tak och kunde där beundra glasmontrarna som innehåller en sorts kuriosakabinett med arkeologiska fynd och glaskonst av Ebba Matz. ”Under tiden” heter det fantastiska konstverket. Marie tipsade också om webbplatsen fiskdata.se, där man kan se hur fiskar passerar genom den speciella fiskvandringsled som numera finns vid sidan av den vanliga slusskanalen. Där kan man se gäddor, öringar, abborrar m.fl. Oj, vad de mindre fiskarna får kämpa när de vill upp på Mälarsidan. Mot Saltsjön glider de bara med strömmen. 

 
 
Nu piskade regnet ned. Men vi hade bara ett konstverk kvar och det låg nära t-banan, så det vara lika bra att hänga med. Dessutom var vi ju redan våta. Det sista vi såg var ”Bågspännaren” av Christian Eriksson vid Kornhamnstorg, uppsatt där 1916. Det är avsett som en hyllning av Engelbrekt och skapades för att uppföras i Falun. Men där ogillade man den för man ville hellre ha en traditionell hjältestaty. I stället hamnade den i Stockholm. Den är stilig, men man får läsa inskriptionen för att fatta att det vem det är som hyllas.

Så skildes vi åt och Marie berömde oss för vår tapperhet och vi gav förstås henne en stor applåd. 

Birgitta Agazzi