Eva-Karin Gyllenberg: ”Stockholm på trekvart”

Det första evenemanget i höstens program för SPF Karlaplan var ett månadsmöte.  Det var en vacker sensommardag, och man kunde ju tro att många pensionärer skulle dröja sig kvar i sina sommarvisten. Så kanske några gjorde, men runt 90 hade lockats till Historiska museet för att höra journalisten Eva-Karin Gyllenberg tala om ”Stockholm på trekvart”.

Eva-Karin är ju välbekant för många av oss som föredragshållare hos oss där hon har berättat om kvinnliga pionjärer och gatunamn i Stockholm och som guide vid en litterär vandring från Odenplan till Kungsträdgården.

Stockholm kom att bli hennes specialområden som journalist. Men så var det inte från början. Hon var den första kvinnliga sportreportern på Dagens Nyheter. Så hamnade hon på Stockholmsredaktionen och upptäckte hur givande det var. Läsarnas intresse var och är omättligt, och hon fick fullt upp med att besvara alla frågor, vilket har gjort henne till en kunnig Stockholmskännare. Glädjande nog har de styrande i staden fattat detta och gett henne en plats i Namnberedningen, alltså den inrättning av experter som föreslår och bereder nya namn på Stockholms gator och andra allmänna platser.

På vinjettbilden till det bildspel hon visade ser man Stadshuset och Globen (som den ju heter i folkmun oavsett vilket namn den har officiellt). Eva-Karin hade valt dessa två byggnader, dels för att de verkligen är karaktärsbyggnader i Stockholm, dels för att de också symboliserar hur det kan gå när man uppför sådana här praktverk. Stadshuset, som onekligen är ett arkitektoniskt mästerverk, blev inte bara kraftigt försenat – det tog 15 år att färdigställa. Det kom också att bli åtskilligt dyrare än planerat. Globen, som fram till för några år sedan var världens största sfäriska byggnad, uppfördes däremot på rekordkort tid – 2,5 år. Kostnaden är inte helt känd. Som vi vet så är Stadshuset mera typiskt än Globen när det gäller att hålla tids- och kostnadsplan

 
Eva-Karin hade valt ett antal konstverk som det fanns något särskilt intressant att berätta om. 

Ett var ”Solsångaren” vid Strömparterren av Carl Milles. Liksom i andra fall när det gäller denna konstnär blev arbetet försenat, vilket berodde på att Milles ständigt kom på nya ändringar. Svenska Akademien hade beställt en staty som en hyllning till Esaias Tegnér, som varit ledamot av Akademien. Milles ville inte göra en traditionell staty föreställande skalden utan tog fasta på hans dikt ”Sång till solen” och skapade en figur som sjunger till solens ära. När den stod färdig väckte den viss förargelse: En naken man! Det tyckte man inte var värdigt en biskop och poet. 

”Orfeusgruppen” av samma konstnär utanför Konserthuset tog också tid. Men här berodde förseningen på beställarna, alltså Stockholms stad, som konstrade med beslut och olika önskemål. Till slut stod den dock klar, 1936, mycket olik det ursprungliga förslaget, som visade en ensam Orfeus. Nu omges han av en grupp gestalter fångade av musikens kraft. Efter 50 år upptäckte man att hela verket höll på att braka ihop, eftersom stommen av järn hade börjat rosta. Hela verket lyftes bort i ett enda stycke för reparation. Men pengarna räckte bara till för mittstycket med Orfeus och hunden han står på. Efter hand har man tagit bort de andra figurerna, och reparerat dem en i taget. Det blir billigare så och väcker inte sådan uppståndelse. Många märker inte att en figur saknas. Och nu använder man rostfritt stål i stället för järn.

Ett annat konstverk, som inte tålde tidens tand, är träsoffan i Monica Zetterlunds park – Zetterlunden – i Vasastan. Soffan är försedd med en ljudanläggning som spelar musik framförd av sångerskan. Den som sätter sig i soffan hör den plötsligt. Det hela är ett konstverk av Fredrik Wretman. Efter några år har dock träet börjat förstöras och musiken kan inte längre höras. 

 
 Men inte bara naturens krafter hotar statyer. Det händer också att de vandaliseras av de medborgare som de är avsedda för. Ett sådant konstverk är ”Möte” på Östermalmstorg av Willy Gordon. Det består av en man och en kvinna. Mannen, som är naken, bär på ett stycke kött på axeln. En koppling till Östermalmstorgs torghandel. Men, han är inte bara naken utan hans penis är i erigerat stånd. Och inte nog med det. Kvinnan han är på väg mot ligger ned med skrevande ben. Många upprördes, bl.a. Marianne ”Viola” Zetterström, som drev en kampanj mot konstverket i sin spalt i Svenska Dagbladet. Hennes man Erik ”Kar de Mumma” Zetterström, försvarade den dock i sin spalt i samma tidning. Somliga grep till värre vapen än ord: penisen har blivit angripen med färg och t.o.m. avsågad. Kvinnans öppna sköte har också angripits, som mest hovsamt bara med något slags skydd. I dag är konstverket borttaget på grund av den stora renoveringen av torget. Tanken är att det skall ställas på plats igen. Vi får väl se om det får vara i fred. 

Ett annat, särskilt trist fall av vandalisering gäller konstverk ”Stol 2025”, som består av två stolar ställda lite mot varandra på Josef Franks plats på Gärdet. Det är kopior i brons av Franks stol nr 2025. Detta verk sabbades av ”skojfriska” typer som vid olika tillfällen sågade av delar. Men än värre blev det när snösvängen körde på dem. Då återstod bara några sorgliga pinnar, som stack upp ur asfalten. Till slut tog man från stadens sida sitt ansvar, och nu är stolarna på plats igen. Gå dit och njut innan de demoleras igen.

 
 
 Vi tar ett fall till. Utanför Kungl. Biblioteket i Humlegården, står en staty av ”Hjalmar Söderberg” av Peter Linde. Den tillkom på initiativ av Söderbergssällskapet och bekostades av detta sällskap. De erbjöd statyn till staden och föreslog att den skulle placeras utanför bibliotekets entré. Men stadens konstansvariga värjde sig. Nej, nej, vi sätter bara upp statyer som vi beställt och konstnär skall utses i sedvanlig tävlan. Och placering utanför en byggnad som KB är minsann känsligt! Så lät det. Men, så visade sig att det är staten som äger marken även om den förvaltas av staden. Och från statens sida gillade man idén med en staty av Söderberg utanför KB. Nu uppstod en ”vårdnadstvist” som Eva-Karin uttrycker det. Resultatet blev lyckligtvis att statyn kom på plats under självaste Riksantikvarieämbetet försyn, dock placerad lite längre från entrén. Det är en av Eva-Karins absoluta favoriter och jag instämmer. Det är en mycket verklighetstrogen avbildning av den välklädda författaren, som i ena handen håller en elegant promenadkäpp och hatt. I den andra handen bär han ett par röda handskar –  jo, de är rödmålade! Linde är som Eva-Karin påpekar detaljernas mästare. Men, men naturligtvis måste klåfingriga personer ge sig på även detta konstverk. Promenadkäppen sågades av liksom den utstickande handsken. Till slut blev allt lagat. 

Men sådana här reparationer innebär stora kostnader. Staden har inte råd att försäkra sina konstverk och får ta pengarna ur egen ficka, alltså våra skattemedel. De har inte ens tjänstemän som kan gå runt och kontrollera hur konstverken ”mår”.  I stället får vi medborgare kontakta staden och larma eller ännu hellre, som många gör, kontakta Eva-Karin, som i sin tur gör vad hon kan för att påverka staden att vidta åtgärder. Hon lyfte fram en lösning, som finns på annat håll: att utse volontärer eller faddrar, som får gå runt och se till att allt är väl med konstverken. Blir det av tänker jag anmäla mig! 

En som kontaktade Eva-Karin var en man som hejdade henne inne på ICA och berättade att nu hade någon vandaliserat minnesmärket över Nacka Skoglund i Nackas hörna på Södermalm. I konstverket ser man fotbollslegendaren göra en hörna. Det kallas ”Vi ses vid målet” utfört av Olle Aldrin. ”Det var tråkigt”, sa Eva-Karin, ”vad har man gjort då?” ”Jo”, sa mannen, ”Det är någon j-l som satt en AIK-halsduk på han”. Hu då, det var vanvördigt. Nacka var ju bajare, alltså en Hammarbyspelare. Att klä på statyer mössor, halsdukar och muddar är över huvud taget populärt. Man får väl räkna detta till de mer oförargliga tilltagen.

Ett speciellt öde rönte statyn ”Spjutkastaren” av Carl Fagerberg. Den gjordes på uppdrag inför Stadions 25-årsminne. Fagerberg har gjort två statyer till, ”Stafettlöparna” och ”Kulstötaren”, som blev fint placerade intill Carl Eldhs ”Löpare” inne på Stadion. Men ”Spjutkastaren” väckte häftiga protester, speciellt från Torsten Tegnér, som ansåg att figuren hade felaktig benställning och spjutfattning. Det verkar märkligt med tanke på att konstnären faktiskt själv varit idrottsman. Hur som helst, statyn ratades men skänktes av konstnären till Sundbyberg, där den står i dag. Vi får väl hoppas att den inte lurat någon blivande spjutkastare att bära sig fel åt. I dag står faktiskt en liten kopia av statyn på den tilltänkta platsen.

 Eva-Karin nämnde också det faktum att det finns så få statyer av namngivna kvinnor jämfört med statyer av namngivna män. Det rör sig om runt 10. Den första, som också var den första i Sverige, kom på plats först 1912! Den föreställer Kristina Gyllenstierna, änkan till Sten Sture d.y., som ledde försvaret av Stockholm mot Kristian II. Den och är utförd av Teodor Lundberg. 

Det här var bara ett axplock av allt det som Eva-Karin tog upp. Hon inledde med en varning, att föredraget sitt namn till trots skulle ta mer tid än tre kvart. Men det gjorde ingenting när man får sig till livs så mycken kunskap på ett så lättsamt och trevligt sätt.

Varma applåder visade att vi vill höra mer i framtiden.

Birgitta Agazzi