2025 03 - Insändare efter möte i det kommunala pensionärsrådet, KPR

Idag var det möte i kommunhuset mellan pensionärsföreningarna PRO Färingsö och Ekerö, SPF Mälaröarna och utsedda kommunala politiker inklusive kommunstyrelsens ordförande som särskild inbjuden. Den stora frågan som diskuterades (för 13e året i rad!) var att pensionärerna i Ekerö behöver tillgång till en lokal att mötas i. 

Den största skillnaden mellan kommunal verksamhet och pensionärslivet är tid. Kommunen har oändligt mycket tid. En fråga kan diskuteras, utredas, diskuteras igen, ändras, förvrängas, omtolkas, diskuteras igen och igen och igen. Det finns sååååå mycket tid.

För oss pensionärer är tiden kort. Vi har tiden bakom oss. Vi vet knappt om vi lever i morgon, än mindre om ett år, eller till nästa mandatperiod eller om vi får se våra barnbarn ta studenten. Att diskutera lokalfrågan i oändlighet oavsett vilket styre vi har i Ekerö kommun börjar bli löjeväckande. 

Det finns tomma lokaler i kommunen men också hundra invändningar för att inte låta pensionärer träffas där på dagtid. 

En stor och viktig fråga som också är ett stort problem är den ofrivilliga ensamheten hos våra äldre i landet. Vi i pensionärsföreningarna får många förfrågningar om vi kan hjälpa till att bryta ensamheten hos äldre. Självklart vill vi bidra. Kruxet är bara att vi har ingenstans att vara. Inget tak över huvudet.

I många kommuner har man föreningshus, kulturhus eller seniorhus eller en lägenhet, där pensionärsföreningarna kan bidra. Dit äldre bara komma, ta en fika, prata med nån, läsa tidningen, handarbeta eller bara vara. Inomhus, varmt och nån att prata med. Men inte i Ekerö.

När tiderna blir oroliga. Krig diskuteras i vår närhet. Börsen går ner och upp och ner. Mat och hyra blir dyrare. Pensionerna stagnerar. Oro på gator och torg i grannkommunerna. Man läser att äldre blir lurade på sina besparingar. Man kanske känner någon som blivit lurad, eller det har drabbat en själv bara för att det var någon trevlig person att prata med som bröt min isolering. Isolering kryper under skinnet. Påverkar både den fysiska och psykiska hälsan. Isolering växer. Växer fort. Gnager. Behovet av att få prata med någon blir till sjukdom som inte hittar ett botemedel. 

Kommunen utreder. Hittar nya hinder. Det finns alltid en paragraf att gömma sig bakom. Om inte annat så kan man alltid ta till ekonomi. Det är inte budgeterat. Det har vi inte räknat med! Men vi i pensionärsorganisationerna ber inte om gratislokaler. Vi kan betala skäliga hyror men vi behöver kommunen som medpart.  

Eva Sydhoff Henriksen, ordförande i SPF Mälaröarna