SPF-Skutan, Väddö, på utflykt till Herräng
En fantastiskt vacker försommardag besöker vi Herräng.
Så här års är det tämligen folktomt, intill en del husvagnar och
husbilar syns liv, restaurangen vid Marinan har inte öppnat för
säsongen, flesta båtarna på varvsområdet är ännu övertäckta, ett
mindre antal kanske sjösätts till Pingst ?
Vi inleder vår dag uppe på slighögen och går över det märkliga
månlandskapet fram till kanten av, och 10 meter ovan,
Singöfjärden, vi blickar ut mot den och Galtfjärden.
Ännu syns inga fritidsbåtar men vi ser Tvärnö och Värlingsö i
väster, Fogdö och Singö i öster och Medholma i norr.
Den gigantiska slighögen fascinerar oss och vi lär oss att det inte
heter slagg. Slig är ytterst finfördelad och gråbrun sand. Slagg är
likaså en biprodukt vid framställning av järn och kan vara
blågrön och glasaktig till färgen och användas som byggmaterial.
Vi fortsatte vår lilla utflykt till fots på Kulturstigen bort till
Båthusviken. Några solbadare syns på några av de gamla
sjöbodarnas bryggor. En glad labrador såg ut att njuta av badet.
Vi tar del av av Norrtälje kommuns Kulturmiljöutredning och lär
oss att järnmalm bröts vid Kuggvassgruvan från slutet av 1500-
talet och under följa århundraden med skiftande framgång. På
1740-talet började namnet Herräng användas och bebyggelse
kom först vid Eknäset. I början på 1960-talet upphörde all
gruvbrytning vid Herrängsfälten.
Text och bild Ola Leife