Den 21 januari hade vi förmånen att få lyssna till vår medlem Jan Nordh i ett spännande föredrag om slalombacken i Sundbyberg. Den som många kanske aldrig ens hört talas om. Den som inte finns och inte syns några spår av. Bakom ishockeyrinken fanns den tillsammans med, en tid, också ett backhoppningstorn. 

Unga entusiaster, främst från Betlehemskyrkan bland annat från Duvbo, möjliggjorde att landets minsta storbacke kom till. Tillsammans med den lyckliga omständigheten att uppe i Tulemarken bodde många företagsledare och andra prominenta personer som stödde projektet.

Man började arbetet med att röja och gräva i skogen i sluttningen mot Lötsjön hösten 1947. Man fick fyllnadsmassa från Marabous nybygge och en åkare från området bjöd på körningen både dit och därifrån. Starten kom att ligga på 39 meters höjd. Den första tävlingen kunde köras redan 1948.

Till en början sköttes allt förstås manuellt, men just Sundbybergsbacken var framåt och ofta först med nymodigheter. Man installerade elbelysning, också via en lokal entusiast. Mats Seyffarth var pionjär, tom i världen, när det gällde tidtagningen. Likaså med att konstruera fotoceller för tidsmarkeringen både vid start och mål. 1951 resp 1955. Detta hade man tidigare gjort på många olika påhittiga manuella sätt.

Lilla Sundbybergsbacken fick både snöslunga, kanon, starttorn och speakertorn. Ganska imponerande tycker jag. Många tunga medaljer har det blivit för klubbens medlemmar, tom bronsmedalj i OS som Lars-Börje (Bulan) Eriksson tog i Super-G.

Så småningom blev backen helt enkelt för liten, och verksamheten upphörde helt 1999, då bostäderna vid Bergaliden började planeras.

Noterat av Mahje