Har man läst Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta och sett skillnaden på Törnrosdalen och Körsbärsdalen så kan man förstå Estlands historia. Det blev vi i SPF-gruppen varse under en resa i de gamla svenskbygderna i västra och norra Estland.
I Hapsal, där barnboksillustratören Ilon Wikland växte upp med sin farmor i ett trähus finns den gamla medeltida biskopsborgen som numera är fint renoverad. Borgen blev inspiration till hennes teckningar i både Mio min Mio, Bröderna Lejonhjärta och Ronja Rövardotter. I Hapsal besökte vi Ilon Wiklands museum, där originalteckningarna av Ilons bilder finns. Ett monument mitt i den fina trästaden berättar om glädjen att 1991 få frihet, att vara en eget land, en resa från Törnrosdal till Körsbärsdal.
Hapsal var bara en fiskeby när tsaren 1905 satte den på kartan genom att bygga ett 215 meter långt stationshus för sig och sitt hov när de skulle på sparesor till Hapsal. Stationen finns kvar och är fint renoverad. Intill står en gammal vagn som ger rysningar, i sådana deporterades både ester och estlandsvenskar till Sibirien under andra världskriget.
Ryska vackra lämningar finns kvar. De vackra snickrade Kursal och Tonsal som byggdes på strandpromenaden i slutet av 1800-talet har bevarats i originalskick. Där serveras god mat och här har tsaren och hans hov och andra prominenser från Ryssland ätit anno dazumal.
I västra och norra Estland har kustsvenskar levt sedan 1200-talet. De kom från Sverige och Finland och bosatte sig på de många öarna utanför Estlands kust. Dagö, Ösel, Runö, Stora Rågö, Nargö, och Nuckö, listan blir lång. Hapsal på fastlandet var själva centrum för alla aibo, öbor.
Den svenska besittningen, hela norra och mellersta Baltikum, varade från 1561 till 1721 då tsar-Ryssland tog över. Estlandssvenskarna löd under svensk lag och var inte livegna som ryssar och ester. Det gillades inte av makten. Katarina den stora tyckte att svenskarna var besvärliga som envisades med att vara fria, och lät deportera 1200 svenskar från Dagö till Ukraina. De gick till fots till Ukraina där de som överlevt marschen grundade Gammelsvenskby.
Idag finns bara ett fåtal estlandssvenskar som bor permanent i Estland. De flesta flydde under andra världskriget. De som inte hann undan deporterades till Sibirien av sovjeterna. Endast 1000 svenskar stannade kvar och levde under Sovjetstaten. Största delen hade estniska närstående och kunde inte fly.
Efter murens fall återfick Estland sin självständighet och estlandssvenskarna kunde åter besöka sina forna hemtrakter som hade många spår av Sovjets kontroll. Men hela kusten var i princip militärområde. Den som ville besöka en släkting under Sovjettiden i de områdena behövde visum. Nu har flera bondgårdar återlämnats till sina forna ägare och många estlandsvenskar har också köpt sommarstugor på de gamla markerna.
Svenskundervisning startades i Rickul 1989 och 1990 startades Nuckö gymnasium med viss undervisning i svenska. I Tallin kan man fortfarande läsa svenska på Gustav Adolfs gymnasium som Gustav II Adolf grundade 1631. Skolan har 1200 elever och cirka 100 av dem läser sex timmars svenska per vecka.
I Birkas på Nuckö bor Ülo Kalm, vars mormor var estlandssvenska. Han minns med fasa när allt rasade efter Sovjets fall. Det fanns varken mat eller bränsle för folket i Estland. Men Ülo är inte någon som ger upp, hans hjärta klappar för den gamla svenskkulturen. På sin arvegård har han skapat ett trädgårdsparadis, Haava talu, tillsammans med sin fru. De bjuder på kaffe och kanelbulle efter en tur i deras omfattande plommonodling. SPF-gruppen besökte även Rannarootsi museum, där den urgamla estlandssvenskkulturen har bevarats.
En tur till den vackra ön Dagö stod också på programmet. I Kärdla fick vi möta Kaffetanterna, ett gäng pigga seniorer. De har bevarat de gamla hembygdsdräkterna och de gamla folkdanserna och de bjöd på dansuppvisning. Medeltidsfyren i Köpu imponerade. Den är världens tredje äldsta fyr som fortfarande är i bruk. Den byggdes av Hansaförbundet på 1490-talet. På Dagö finns Vaelma yllefabrik som tar hand om ullen från fåren på Dagö. Man kardar och spinner och skapar vackra hantverk. Maskinerna är från Ukraina och över 100 år gamla.
Lite vemod och sorg känns i hjärtat när man tänker på alla krig som härjat i Estland i Baltikum, hur en stormakt försökt med etnisk rensning i många sekler. Glad blir man när man ser hur viljan att behålla lite av kulturen ändå överlevt och i form av sång, dans och hantverk.
1944 lyckades i alla fall Ilon Wiklands farmor få en båtplats till sitt unga barnbarn och fick henne till Sverige och ett liv i frihet innan gränserna helt stängdes. Det blev Astrid Lindgren glad över. Och vi också. Men Ilon fick aldrig mer se sin farmor som blev kvar i Törnrosdalen.
Birgitta Alenius