-Det finns massor av hjälp att få och med rätt bemötande och medmänniskors insats kan man lindra för de patienterna, sa Ingrid Långström som arbetat med minnestester på vårdcentralen i Smedjebacken. Hennes tal var ändå hoppfullt. 

-Jag har följt många dementa ja faktiskt till deras död och vet att de haft ett bra liv trots sin sjukdom. Man behöver inte måla allt i svart.

Viktigast är att snabbt komma till vården. Antingen kan en person själv söka vård och berätta att de är oroliga för sitt minne. 

-Man kan faktiskt göra en orosanmälan om man märker att någon i sin närhet inte verkar okej. Man kan vara anonym i den orosanmälan. Ibland kan oro för att inte ha kvar körkort eller jaktgevären hindra människor från att söka vård.

Någon bot finns det inte, men bromsmediciner.

Vi fick veta att det finns minst ett 80-tal olika demenssjukdomar, där Alzheimers är den vanligaste.

På plats fanns också Helen Lindermann som är ordförande i Salas demensförening. Så lokalt finns ett digert program för både anhöriga och demenssjuka. 

Veronika Forsberg anställd i kommunen anhörigkonsulent och kan vägleda människor till rätt instans för att få den hjälp man behöver.

Man beräknar att det 2030 kommer att finnas 270 000 demensdrabbade i Sverige. Det ställer krav på sjukvården och på att det på sådana inrättningar bör finnas en gräns för hur få vårdpersonalen kan vara för att ge en värdig vård.

Helen Lindermann berättade att man kan anmäla sig att bli demensvän.

-Ta en promenad, lyssna på musik, titta i fotoalbum, att läsa högt, fika eller se på konst och gå i naturen.

Vi medmänniskor kan också hjälpa till genom att vara uppmärksamma. Ser man någon som verkar vilse kan man se till att de kommer hem.

Bakom allt det sjuka finns en människa, en person. Det ska man komma ihåg när man träffar en dement människa.

Text: Birgitta Alenius